Bara Bella

I förrgår blev jag uppringd av ett okänt nummer, tjejen i luren berättade att hon
ringde från ett företag som heter Aromatech och att dom varit hem till min kompis
och att denna valt att ge oss en gratis rengöring av en matta, möbel eller dylikt.
Besöket skulle bara gå ut på just denna gratisrengöring och ta 60-90 minuter.
Well.. jag tänkte - en ren soffa måste det väl vara värt?!

Så - igårkväll ringde det på dörren. En väldigt trevlig kille kom in och vi satte oss
vid köksbordet. Naturligtvis är det ingen gratisrengöring det handlar om utan han
vill sälja något till oss. Vi får fylla i en lista med telefonnummer till vänner och bekanta,
som han i sin tur skulle kunna boka in möten hos. För detta skulle vi få en pryl om
vi gjorde. Ja, att vi gjorde detta ångrar jag bittert då jag inte önskar någon ett besök
som detta :)

Sedan började själva demonstrationen. Vad han hade med sig var en värsting-
dammsugare som VERKLIGEN gjorde rent. Skrämmande att se att våran egna
dammsugare bara sög upp 20% och att den sprutade ut en del genom utblåset.
Så, intressant var det och REN blev soffan. Till en kostnad av? 43 000 !

Efter många försök till övertalning att köpa produkten packade han ihop och åkte
hem, 2 timmar senare! Klockan var då 22.05 och jag tror att vi båda två höll på att
avlida av tristess. Stackars människa som måste ha det här som jobb!

Nu måste jag VARNA mina vänner som jag skrev upp på listan!
Besöket tar som sagt lååång tid men vill ni ha något rengjort så blir det verkligen
RENT.

Jag tycker att företaget har betett sig riktigt fult.
1. De ringde från okänt nummer. Inga telemarketingföretag FÅR göra detta, visst
är det så? Så i efterhand kom jag på att jag hade ju inget nummer att ringa och
avboka på, jag menar vad som helst kan ju hända....
2. Självklart förstod jag att de ville sälja något i och med besöket, men jag tycker
att det är oärligt och fult att inte säga det när de ringer. En kostnadsfri rengöring,
visst, men allt gick ju ut på att demonstrera och sälja en produkt? Dessutom var
det ju vi som fick testa produkten så det var inte han som städa direkt..
3. Besöket skulle ta 60-90 minuter men detta pågick i 120 minuter, och hos min kompis
hade de varit 180 minuter!!

Så: LENA, ANNA-KARIN, ELISABETH &  VERA82. Tacka nej när dom ringer!
Tack och lov var de flesta kontakterna vi skrev upp Fredriks kontakter :)

Så, nu var det slutgiltigt. Uppsägningspappret ligger på bordet,
och vi ska vara utflyttade innan den 30:e september.
Definitivt. Konstigt. Stressande. Hoppingivande.

Det här är kanske våran chans?

Jag är arg, frustrerad, ja nästintill galen.
Har under en HEL dag försökt nå en människa, väntat
och väntat på att han ska ringa upp. Ringt och ringt.
Till växel, till honom, lämnat meddelande, mailat.

Jag vill veta om vi över huvudtaget kan vara med i
budgivningen!!

Jag trodde att Liam testade mitt tålamod till maxgränsen
men istället är det ***** på seb som tar rekord!

Ofta när jag åker hem med en senare buss, är det ett fyllo
som åker med. Han dricker sin öl, är riktigt smutsig och ser
härjad ut. Han är inte gammal, jag skulle tippa runt 35. Jag
tycker det är obehagligt med fyllon. Speciellt när jag själv
är nykter, som jag ju alltid är, och kanske också extra obehagligt
mitt i vardagen, och på en buss. För man kan inte ta vägen
någonstans på en buss, om dom skulle komma.

Iallafall, så tycker jag att det är obehagligt. Men igår, när
jag såg detta fyllo komma med en barnvagn och sina två
söner blev jag riktigt illa berörd. För han var lika full, och
lika smutsig som vanligt. I barnvagnen satt inget barn,
utan där låg systemkassen. Barnen gick bredvid, i åldern
4-6 år gamla.

Paniken fylldes i mig. Jag vet att dessa stackars barn finns
överallt omkring oss. Men när man inte ser dem, så kan
man skjuta det ifrån sig. Men som igår, så kom det så nära
inpå mig, och jag inser att bara på sätet bredvid, finns det.
Och när man väl har sett, så är det så svårt att glömma.

En av barnen hade en nyköpt glasstrut i handen. Pappan
sa åt honom att kasta den när han klev på bussen, och
sa även åt honom att säga en väl inövad replik till buss-
chauffören. När pojken stiger in i bussen säger han skamset:
-"du ska inte vara så grinig nästa gång."
Busschauffören förstår nog inte riktigt vad han menar, med
full rätt eftersom han inte yttrat ett ord ännu.
Pappan flinar och säger:
-"han hörde nog inte vad du sa *****" varav pojken säger meningen igen.
Eftersom busschauffören fortfarande inte förstår ett jota
skrattar pappan och säger:
-"han menar att du inte ska vara så grinig nästa gång för att
han slänger glassen i bussens sopor."
Han tycker att det är helhäftigt vad han lärt sin son att säga.
För precis såna kommentarer brukar han själv slänga ur sig
till chaufförerna. Alltid hittar han något att gasta och skrika om.

Jag grät när jag kom hem igår. För jag tänkte på dessa stackars
barn, och undrade hur deras helg kommer att se ut. Jag vet ju
inget om dem, kanske har pappan nyktrat till, och kanske har
dom en fantastisk helg tillsammans.

Idag känner jag mig något bättre till mods, för idag sitter jag
inte nära dem på en buss. Jag ser jag dem inte, jag är dem
inte nära. Ju mer timmarna går, desto mer kommer jag att
glömma vad jag sett, för att tillslut inte tänka på det längre.

Och det man inte minns, har inte hänt, right?

Tidigt imorse hör jag någon som gråter inne i sitt rum.
Det är Fredriks dag att stanna hemma, och jag har
en heldag i skolan som väntar. Jag överväger några
sekunder att låtsas som att jag inte hör, för jag måste
bara måste få sova lite till. När jag inser att Fredrik faktiskt
inte låtsas sova han med, utan sover tungt och att det
skulle ta dubbelt så lång tid att få honom att gå upp än
att göra det själv går jag upp. Lilleman är inte ledsen,
han är arg. Han ska ha helikoptern.

-"Gå in till mammas och pappas säng och kryp ner ska mamma
hämta helikoptern åt dig".
Nöjd med vad mamma just sagt till honom kryper han ner i sängen.
Mamma hämtar helikoptern. Tänk vilket minne hon har också,
den där mamman som vet precis vilken låda den enda hela
helikoptern ligger i. Väl tillbaka inne i sängen får sonen ett utbrott.
-"NÄÄÄÄÄEEE, jag vill ha mååååååånga heffkotter!!!"
Han är inte bara lite arg, han skriker. Och skriker och skriker.
Mamman vet precis vart det ligger en till helikopter. En liten
med bara en vinge. Nöjd smiter hon iväg och hämtar den, allt
för att få tyst på eländet och få sova ett par timmar till.
Väl tillbaka i sängen blir sonen ännu argare. Han skriker om
möjligt ännu högre.
-"Jag ha tooooooooja heffkottern!!
Åh nej, tänker mamman. Jodå, hon vet precis vart den finns
av alla andra tusen leksaker som finns i lägenheten. Den ligger
i bagaget i bilen. Fan. Efter många försök till övertalan slutar
ungen skrika, slurpar i sig en flaska välling och slocknar.

Klockan är vid det här laget 04.13. I samma ögonblick som
sonen börjar snarka känner mamman hur hungern börjar
ta över. Fan. Jag måste måste måste sova. Väckaren är ställd
på 6, och en 12 timmarsdag i skolan väntar. Tillslut somnar hon
om.

Kliver upp med grus i ögonen kl. 6 och när hon står och
borstar tänderna hör hon någon som är arg och skriker.
En yrvaken Lilleman har vaknat och klivit upp. Han kommer in
och smågråter "ja ha heffkottern."
Den underbara mamma som hon är tar hon ungen i famnen,
drar på sig ett par skor, letar rätt på bilnyckeln och går ut
och hämtar helikoptern. När han får syn på den, liggandes i
baksätet börjar han om sitt skrikande, och ska minsann INTE
ha den helikoptern. Såklart, så har han drömt om någon slags
helikopter. Vilken kommer vi aldrig få veta, men jag hoppas att
den inte återkommer.

Iallafall, så ska hon därefter äta frukost. Hon VET att det inte
finns särskilt mkt i varken skafferi eller frys. Ingen fil. Bara
hårt bröd. Ett riktigt fattighus. Men hon visste det redan innan
hon gick och la sig kvällen innan, så hon har ställt in sig på
att göra en rejäl portion gröt innan hon drar iväg.
Hon upptäcker att mjölken har gått ut. Och äter gröt utan
mjölk. Hårdbröd med bara smör.

Nej, det slutar inte här. Dags för lunch i skolan, men lunch
det hade hon faktiskt med sig. Eller? Hade hon glömt
matlådan på byrån i hallen? Jovisst.

Hemma är hon nu, 13 timmar senare. Klev in i en helt nyskurad
lägenhet, med ett sött sovande barn i sin säng.

Det är tur, att det alltid finns guldkorn att glädjas åt.

Åh vad skönt med helg igen! Jag är helt utmattad, har sovit
så dåligt under veckan och varit igång hela dagarna. Känns
verkligen som att jag har gråten i halsen hela tiden, så himla
trött. Fredde har jobbat varje kväll den här veckan, ikväll
är han på avslutning med hockeylaget. Jag längtar efter
en hemmadag hela familjen men det får bli när vi kommit
hem igen för i helgen jobbar han också...

Nej nu är det färdigklagat! Nu ska här ätas potatisbullar,
Liams önskerätt. Ja det blir inte så flådigt när det bara är
han och jag :)

Idag är en dag, då jag önskar att jag bara fick ligga kvar i sängen.
Jag önskar, att mörkret höll i sig hela dagen, och att jag fick ligga
kvar i sängen hela dan. Jag mår illa som attan, men är väldigt
tom i magen eftersom jag fortfarande har ganska svårt att få i mig
vanliga portioner mat.

Igår fick vi kallelse till ultraljud!
ÅH vad spännande!

skola - buss - hemma

Jag fryser, har skallebank, hostar, har halsbränna och 

Någon gång måste bli första gången att skriva ett inlägg efter gårdagens begravning.
Jag vet inte, om jag efter en vecka kommer att ha lättare att hitta orden än jag har just nu.
Det behöver inte beskrivas, ni som var där vet. Jag orkar inte beskriva, men det var smärtsamt,
stort och behövande. Det var tårar, det var kramar och det var ofattbart vackert.

Jag kommer aldrig någonsin att förstå på riktigt, det här med "aldrig mer". Men på något
sätt, så kändes det iallafall något verkligare. Många säger, att begravning ger något sorts
avslut, och att man kan börja gå vidare. Ja visst, är det ett avslut. Och visst, känns det lite
lättare. Men än dock, så känner jag, att det är nu sörjandet tar vid. För, det är först nu,
jag har förstått, att han aldrig mer kommer tillbaka.

Jag skriver några rader, och suddar ut dem igen. För att avsluta dessa rader var
ännu svårare än att börja.

Hallå där ute.

Kommer det upp ruta för lösenordsskydd på denna blogg,
när ni besöker den?

Var vänlig och kommentera så jag vet!

Den ska inte vara lösenordsskyddad, och det har blivit något fel...

Idag gör jag ingenting. Ska snart hämta Liam, och sen ska vi antagligen tillbringa ett par timmar ute.
Imorse tog vi en promenad med E och hennes N, det var trevligt!