När man är ny på ett ställe kan man känna sig rätt ensam, och desperat efter att träffa vänner. Jag tror att de flesta människor behöver någon att prata med ibland, eller bara vara. Bara inte alltid vara ensam. Ibland vill man träffa människor så gärna att den första man träffar upplevs som den bästa i världen, fast man kanske inte hade så mycket gemensamt ändå? Och ibland kanske man är rätt nöjd med sin bekantskapskrets, och så plötsligt dyker den där människan upp, som det visar sig att du delar större delen av dina tankar och känslor med. Vissa vänner sen tidigare finns kvar, vissa försvann eller sollades bort någonstans på vägen. Always has been, always will be. En vän rasade någons värld, en annan kanske räddade någons liv. Även om man kanske inte alltid håller samman så länge, så lär man sig alltid något, från varje relation. Även om det ibland känns svårt att känna, när man förlorat den som alltid stått en så nära. Alltid finns det något att lära, om man bara tänker efter.

Jag saknar vissa av mina äldre vänner, så ofattbart mycket. Ibland mer vänskapen än själva personen, och ibland tvärtom.

Idag har varit en trött dag. Började med en promenad med Lotta runt skroten, jätteskönt att gå en långpromenad och bli riktigt trött. Sen träffade vi Maria och Ebba, satt oss ner och fikade lite och pratade bebis och annat.
Tack - som jag skrev tidigare, ibland behöver man bara komma ut och prata lite -om allt och inget. Hem igen, väckte fredde, käkade, och nu har jag varit på ett bodypumppass. (jag nästan dog där ett tag). Nu blir det snart dags att krypa till kojs, för efter de här nätterna behöver jag sömn!