Idag besökte jag min gamla skola, där jag gick från förskolan till 6:an. Förmodligen var det för sista gången, iallafall när det finns elever på skolan. Skolan kommer att läggas ner (om inte kommunen ändrar sej inom ett par veckor) och det gör mig arg, frustrerad och ledsen. Jag förstår på ett sätt beslutet, med tanke på att det är så få elever idag. Men man måste vilja se framåt. Landsbygden ska leva kvar säger dom, men detta medför att byn och byarna runt omkring kommer att dö ut. Just nu är det ett uppsving i byn, nya människor har flyttat hit, andra vill. Ett företag som kommer att utökas drivs. Människorna i byn för ett engagemang som inte liknar något annat. Målet är att skolan inom 5 år ska ha 20 elever. Det målet får byborna inte ens chansen att uppfylla. Det är så fruktansvärt tragiskt. Skulle inte skolan funka så skulle givetvis både föräldrar och lärare säga ifrån. Men nu gör den det, och ändå väljer kommunen att lägga ner skolan. Det bästa för barnen ska vara att åka 6 mil tur och retur till en annan skola, tros dom veta. Vad som är bäst för barnen borde deras föräldrar i första hand veta? Jag är otroligt glad att jag fick gå kvar i skolan tiden ut, det är en fantastisk skola! Vilken gemenskap. Tänk att jag fortfarande har kontakt med personer som 6 år yngre än mig själv! På en större skola får man ingen sån kontakt förutom med de som går i samma klass. Maktlöshet, det är nog rätta ordet för vad alla känner just nu. Makten sitter hos kommunen, som inte ens besökt skolan! Jag blir tårögd när jag tänker på hur det kommer att se ut i min hemby om 10 år.