Så har det hänt; nu har Liam blivit sjuk för första gången. Aldrig i hela mitt liv har jag väl tyckt så synd om någon. Han hostar och hostar, och nyser och det bara rinner ur näsan och munnen. Tvättmaskinen går för fullt efter att han kräkts ner i princip alla pyjamasar. Ringde imorse till sjukvårdsrådgivningen och dom tyckte att vi skulle åka in eftersom han är så liten och så fick han ju en vaccinationsspruta imorgon. Var tydligen inte så bra att ta den om man är förkyld, men det var han ju inte då när han fick den..... Hur som helst så visade det sig att han behövde en pencillinkur, han var röd i både öra och hals.
Men pencillinen är inte nå vidare god. Den kom upp ungefär lika fort som ned, och han ruskade på huvudet om och om igen. Nåväl, en förkylning är väl inte det farligaste, hade ju kunnat vara hundra gånger värre. Men som sagt, aldrig har jag väl tyckt så synd om någon.

Igår åkte mormor hem, efter att ha spenderat några dagar hos oss. Det var verkligen roligt, och skönt för mej att få lite avlastning och få sova några extra timmar. Är så tråkigt att dom inte kan få vara med och se hur han växer för varje vecka, men det kunde ha varit ännu längre avstånd, eller vi hade kunnat vara utan morföräldrar också! Så man ska vara tacksam för det man har :)

Nu ska jag smita iväg och kolla så lilleman andas genom de igensnorade näsborrarna :)