Bara Bella

Vaknade imorse av en märklig och hemsk dröm. Jag skulle hälsa på på mitt gamla jobb, dagis, och när jag väl kom dit var fikarummet 10 gånger så stort, och där satt fullt med folk. Ytterst få som jag kände igen sen tidigare, ingen sa ett ord till varandra och det var mest pensionerade fula gubbar. Ingen hejade, jag satt mig vid en dator och började chatta på msn med en som jag jobbat med tidigare som jag kom väldigt bra överens med och hon satt i samma rum och började skriva att allt var ett kaos, alla ordinarie personal hade slutat för att dom inte orkade vara kvar och att det var så dålig stämning och att vikariegubbarna tagit över. En annan som jag kände igen sen tidigare satt och grät och på bordet stod flera vindunkar man fick ta av.
När jag vaknade imorse tänkte jag; Nu måste jag gå till dagis och se att det verkligen inte är såhär, även om jag inte för ett ögonblick trodde det såklart. Gick dit, kände igen alla sen tidigare och alla blev så glada att se Liam. Det var hur roligt som helst att komma tillbaka och jag inser nu hur mycket jag egentligen saknat alla, barn och personal! Åh vad de är härliga!
En av småtjejerna slängde sig runt min hals och sa: "Jag minns när du jobbade här förut, och jag har tänkt på dig hela tiden!". En annan frågade lite sorgset: "Varför jobbar inte du här längre?" Svarade att jag var ju tvungen att ta hand om min lilla bebis. Snabbt kontrade hon: "Men han har väl en pappa?". Dom är kloka dom små liven. Efter ett par timmar var det dags att bege sig hemåt igen, och fick då slutligen frågan: "du kommer väl tillbaka imorgon?" Kändes lite vemodigt att gå därifrån, och veta att nej, jag kommer nog inte att komma tillbaka på ett tag, inte för något jobb iallafall. Men lyckligtvis så har de små liven efter några minuter glömt att jag varit där och är fullt upptagna med lekar och aktiviteter.

Hursomhelst var det skönt att träffa dem allihopa, busa, krama om och höra på alla funderingar de har. Nu är det fredag, Liam ligger och skrattar i sängen med pappa som busar med honom.

Trevlig helg!

När man är ny på ett ställe kan man känna sig rätt ensam, och desperat efter att träffa vänner. Jag tror att de flesta människor behöver någon att prata med ibland, eller bara vara. Bara inte alltid vara ensam. Ibland vill man träffa människor så gärna att den första man träffar upplevs som den bästa i världen, fast man kanske inte hade så mycket gemensamt ändå? Och ibland kanske man är rätt nöjd med sin bekantskapskrets, och så plötsligt dyker den där människan upp, som det visar sig att du delar större delen av dina tankar och känslor med. Vissa vänner sen tidigare finns kvar, vissa försvann eller sollades bort någonstans på vägen. Always has been, always will be. En vän rasade någons värld, en annan kanske räddade någons liv. Även om man kanske inte alltid håller samman så länge, så lär man sig alltid något, från varje relation. Även om det ibland känns svårt att känna, när man förlorat den som alltid stått en så nära. Alltid finns det något att lära, om man bara tänker efter.

Jag saknar vissa av mina äldre vänner, så ofattbart mycket. Ibland mer vänskapen än själva personen, och ibland tvärtom.

Idag har varit en trött dag. Började med en promenad med Lotta runt skroten, jätteskönt att gå en långpromenad och bli riktigt trött. Sen träffade vi Maria och Ebba, satt oss ner och fikade lite och pratade bebis och annat.
Tack - som jag skrev tidigare, ibland behöver man bara komma ut och prata lite -om allt och inget. Hem igen, väckte fredde, käkade, och nu har jag varit på ett bodypumppass. (jag nästan dog där ett tag). Nu blir det snart dags att krypa till kojs, för efter de här nätterna behöver jag sömn!

Bloggen är under uppbyggnad, önskar jag var lite bättre på att trixa och fixa med sånt här! :) Nu är vi hemkomna och vad välkomnas vi av? SNÖ! Kan ju inte vara möjligt. Det var iallafall skönt att komma hem, även om det inte var så roligt att åka med en febrig Liam i 6 timmar. Men han var så duktig! Nu väntar IKEA på oss :)

Jag hade hittat världens intressantaste utbildning, precis varenda kurs kändes hur roligt som helst och det kändes som att jag var ämnad för utbildningen. Idag satt jag och kollade upp hur mycket det skulle kosta att pendla till sthlm och hur lång tid det skulle ta. Med all fakta insåg jag att det kanske var dags att tänka om. Bara pendlingen skulle gå på ca. 2500-3000 kr och iofs så är väl det ungefär samma summa som går åt till bensin i månaden, men det skulle också gå åt minst 3 timmar om dagen till buss och tågresor. Nej, de timmarna kan jag spendera hemma med min son istället. Det är ju bara det att jag verkligen vill gå den där utbildningen. Men om jag känner mig själv rätt så skulle alla de här pendlingsresorna bara göra mig stressad. Jag har hittat en ny utbildning!
Jag tror att den utbildningen egentligen passar mig lika bra. En datautbildning på Uppsala Universitet, dit jag tar mig på en halvtimma, och med betydligt mindre summa pengar. Det känns bra, faktiskt. Dessutom fattas det massor av datavetare i hela landet, och det gör inte saken sämre. Men ändå, så tänker jag på den där utbildningen i medieteknik som verkar så jädrans intressant. Nej, nu ska jag förtränga den och tänka framåt!
Jag längtar så otroligt mycket efter att få börja läsa igen, och matematik och data är nog de ämnen jag gillar bäst. Så det här blir kanon. UU, here I come!