[Utvilad på en Fredag]
En fråga, ser ni texten här på bloggen som stora eller små bokstäver?
[Norrlandstripp]
[hysteriskt lämnande]
istället skiljdes vi åt ledsna båda två. Igår stannade jag kvar en stund
på dagis innan jag gick och då funkade det hur bra som helst att säga
hejdå efter 10 minuter. Idag bestämde jag i samråd med personalen
att det var lika bra att jag bara lämnade honom istället för att stanna
kvar idag, eftersom han alltid kommer att vilja att jag ska stanna kvar
en liten stund. Sagt och gjort. Älsklingen blev så orolig och grät
helt hysteriskt. Åh vilken svikare jag kände mig som. Det sista man vill
är ju att se sina barn sådär besvikna och ledsen på grund av nånting
man själv orsakat. BLÄ. Jag önskar att jag kunde tagit med honom hem
igen, men jag veeeet ju att det skulle gjort det hela 100 resor värre.
Han HAR ju kul på dagis och det är ju bara själva separationen som
är jobbig för honom.... Men det är ju inte kul alltså. Fy bubblan.
Nu ska jag snart gå och hämta hem lillfisen. Idag har jag varit till
Lotta o Lucas och skrivit ut lite grejer inför bankbytet imorgon,
och sen har jag fixat barnförsäkring till Tilde. Mer har jag inte hunnit!
Jo, lagat torskgratäng som vi ska äta till middag också.
[Dagislämning]
Imorse blev han jätteledsen när jag sa att vi skulle till dagis, men
efter en kompromiss om att jag skulle stanna en stund var han
superglad över att gå till dagis. Sagt och gjort, så stannade jag
kvar en stund och sen var det inga problem att ge puss och kram
och gå hem.
Inatt har jag och Tilde varit vakna - hon med magknip och snorig
näsa, jag halvt död sittandes i soffan med henne i knät för att
hon skulle kunna sova. Nu ska vi gå och lägga oss hon och jag!
Sömnlösa kvällar.
Dagis har gett Liam motsatt effekt! Han som alltid har somnat runt sju, är nu vaken till nio om kvällarna.
Eftersom han vaknar mellan 6-7 varje morgon, så ger detta mig inte särskilt mycket tid om kvällarna för img själv.
Nu är det inga problem, men hur fanken ska det gå när jag börjar plugga?
När ska jag hinna plugga?
Nåväl, det kanske vänder sen när han börjar gå lite längre dagar. Det är ju skönt om han kan sova 12 timmar/natt som han brukar.
Lika ledsen blev han idag vid lämningen, om inte ännu värre. Usch vad jag hatar att lämna på dagis.
BLÄ BLÄ BLÄ BLÄ BLÄ!
10:e inskolningsdagen
Och det kändes faktiskt riktigt bra, för då vet han vad som gäller, och att han känner sig trygg med personalen.
Dom duger som tröst, även om han för allt i världen hade velat att jag stannade kvar.
Nu är han kanske glad igen?
Som vanligt, så längtar jag tills kl 14 när vi får gå och hämta honom.
Fredde ligger och sover efter att ha jobbat natt, och nu ska jag ta mig an studierna!
Att skiljas från dem man älskar...
...är bland det svåraste som finns!
Här snackar vi inte död. Inte heller säga upp bekantskap med någon. Det handlar om dagis.
Det känns i hjärtat. Kanske värre om det inte gjort det?
Morgonen börjar med att jag säger till Liam att vi ska gå till dagis idag.
-"Neeee", svarar han.
-Jo, vi ska gå och leka med alla barnen, säger jag och han börjar glatt att nicka.
Väl där, så börjar han leka direkt. Jag går in med hans saker, och när jag kommer ut igen hör jag någon
gråta hysteriskt. Det är min Liam. Han har insett att jag inte var kvar. Fast jag var ju det.
Han blir lättad när han ser mig. Fortsätter leka. Jag sätter mig bredvid honom, en liten stund.
Sen säger jag att:
-"Mamma ska gå nu, och jag kommer och hämtar dig sen."
Jag ser hur hela Liams kropp stelnar till. Jag ser ansiktsuttrycket förändras från en glad liten kille
till en panikslagen. Jag ger honom en hård kram. Han gråter, skriker "MAAAMMA!!" och sträcker fram armarna mot mig.
Jag säger återigen att "mamma kommer och hämtar dig sen". Jag vänder mig om, och går.
Lämnar honom. Med nya människor, som han inte känner.
Lämnar honom.
Det här kanske låter fjantigt i vissas öron.
Innan jag själv fick barn, tyckte jag när jag jobbade på förskola att vissa föräldrar som kom tillbaka och tog tillbaka sina
barn för att trösta dem var helt otroligt larviga. Jag menar, ingenting blir väl bättre av att ta tillbaka dem?
Näe, det blir inte bättre. Det blir svårare. Men, skillnaden är nu att jag faktiskt förstår dem.
Jag går inte tillbaka, för att jag vet att det förvärrar hela situationen.
Jag vet inte om jag är överkänslig, eller om det är såhär många känner. Jag känner så. Och jag skäms inte.
Hade han inte blivit så hysteriskt ledsen när jag gick, skulle det såklart inet kännas lika jobbigt.
Jag vet inte om jag kan förklara riktigt i ord själva känslan.
Men jag vet, att det handlar om innerlig kärlek.
Jag vet också att dagispersonalen tar hand om honom på allra bästa sätt. Dom tröstar honom,
och han blir glad när jag har gått. Han gråter inte hela dagen. Han har det bra.
Men det känns konstigt, att dagispersonalen kommer att ha bättre koll på hur han sover, äter
osv än oss själva. Det känns lite skevt.
Men det kommer nog att bli jättebra tillslut. Är helt övertygad om att vi är inne i alla rutiner om några
veckor. Han kommer att lära känna barnen, och han kommer att lära känna personalen.
Och viktigast av allt, så kommer han ha kul!
Men det måste få kännas, eller hur?
Ett skärande mammahjärta.
När jag kom dit satt han så fint och lekte. Idag däremot, blev han dunderledsen när jag gick... Usch, går inte att beskriva hur det skär i mammahjärtat. Jag känner mig som en riktig förrädare när jag går ifrån honom där han står med utsträckta armar, gråtandes och skriker: "mammma!!". Och mamma bara går.....
Idag ville han inte sova på dagis. Så jag gick dit och hämtade honom, och då satt han i knät på en av fröknarna och läste bok och höll precis på att somna. Otur. Jaja, han somnade gott här hemma i sängen iallafall och sover gott än :)
Vad konstigt det känns att bara vara hemma om dagarna när han är på dagis. Man kan inte riktigt ta för sig att göra något, sitter bara och inväntar telefonsamtal därifrån. Nu blir det paus från dagis tills på måndag, då vi gör ett nytt försök.
Idag åkte Linus & Annika hem. Det har varit jättekul att ha dem här några dagar. Linus är en riktigt go kille, som skrattar och är glad för det mesta. Igår fick vi även besök av underbara Maxen med tillhörande moder.
Även han är ett riktigt litet charmtroll som skrattar och är nöjd med livet.
Idag väntar lägenhetsvisning. Ska bli spännande att se vem som kommer och plingar på dörren.
Idag var även nån snubbe från Uppsalahem här och kollade på vårat badrum, som inte är som det bör.
Det blir till att riva upp hela golvet, och jag håller alla tummar och tår för att dom gör det när vi flyttat. Det finns ju en månad tillgodo från att vi flyttar tills uppsägningstiden går ut... och jag vill INTE flytta in i någon reservlägenhet nu när det är så kort tid kvar.
Bakslag!
Inskolningen började bra förra veckan. Förutom tisdagen. Det är något mystiskt med tisdagar har jag nu insett!
Igår var Liam där helt själv, från 9.15-10.45. Gick som en dans! Satt och lekte och hade kul när jag kom.
Idag, började dagen med att han gled nerför en liten lerig slänt precis när vi kommit till dagis. Lära-gå-vagnen som han körde rullade såklart också nerför slänten och träffade honom i ansiktet. Så det började inte bra. Blev skitförbannad och vart arg när jag tog upp honom - han skulle minsann ha den där vagnen ändå! En riktig liten tjurskalle :)
Sen vinkade jag och sa hejdå, gick hem och började fixa med lunchen till mig och syster.
Telefonen ringde, och jag kände på mig att det var från dagis. Jajamänsan. Han låg under ett bord och ingen fick röra eller prata med honom. Och det är ju ingen ovanlighet när Liam är arg eller är på något nytt ställe, då kryper han gärna iväg under ett bord. Liams fröken sa att han verkade trött, låg och vilade på snutten och undrade om jag tyckte att hon skulle försöka ett tag till eller om jag ville komma dit, och eftersom jag inte börjar skolan på måndag tyckte varken hon eller jag att det var någon mening att han skulle stanna kvar och äta där. När han väl blir sådär trött och arg brukar det ta ett bra tag att få honom på andra tankar.
Så, jag skyndade mig iväg och jag vet inte om jag nånsin gått så fort någon gång. Väl där hör jag någon ligga och snyfta, och när han ser mig så blir han så glad! Går inte riktigt att beskriva med ord hur jäkla skönt det kändes när han kröp fram från bordet, upp i mitt knä och kramade om mig och bara skrattade. Jag frågade om han ville gå hem och direkt började han vinka frenetiskt till dom andra. Pekade på dörren.
Väl hemma frågar jag:
-Liam, vill du gå och sova?
Varav Liam svarar:
-JAAAA!! och springer iväg och hämtar nappen och snutten och sen fort in iväg till sovrummet.
Jag kan inte minnas om han någonsin velat gå och sova. Jag är van vid: "nenenene"
Så skönt det känns ändå, att inte behöva stressa med inskolningen. Att inte behöva känna att "på måndag måste det funka, jag ska ju börja plugga då". Nej, det här får ta sin tid. Var sak, har sin tid. Och behöver jag säga, att Liam sover sött i sin säng.
