Igår var det dags att ta förväl av Sixten, att samlas och önska honom vila i frid. Begravningen var otroligt fin, och trots att han inte hade någon egen familj så var vi väldigt många. Nästan alla syskonbarn fanns på plats och blommorna på kistan var så fina. Efteråt samlades vi i församlingshemmet och fikade, och pratade minnen. Det var så roligt att höra alla pappas kusiner berätta om olika historier, de har ju haft honom i närheten hela livet och upplevt hans "aktiva" liv, medans han alltid varit gammal medans jag levt. Men det betyder inte att jag har några minnen, tvärtom! Han har ju funnits i huset intill, ända sedan jag var liten.

De första minnen jag har, handlar inte om några stora saker vi gjorde, utan små små men ändå så betydelsefulla saker. Som när han kom in på morgonen när vi var små och skulle läsa tidningen - varje morgon. Och varje morgon satt vi och väntade på att bärbilen skulle komma och hämta alla bär som han plockade i skogen. Jag tillbringade många timmar i hans hus, ibland låg vi och funderade i hans säng, ibland spelade vi kort, många gånger gick jag igenom hans lådor och tittade på bävertänderna och fågelklorna. Jag minns hur han jagade kaninungarna när dom hade rymt, och att han följde med oss ut i båten och fiskade. Ibland följde han med och grillade vid Lillsjön, men oftast var han hemma. Jag minns också om alla rävar och minkar han flådde, som satt upphängda på väggen. Ofta satt vi i hammocken om somrarna, och jag vattnade hans blommor, hämtade smultron till honom och glass från hans frys. Ofta fick man en dricka också, och godisskålen i köket var sällan tom. När jag var tonåring och skulle till Åsele-festivalen fick jag någon flaska rödvin, och någon deciliter skåne akvavit. Det är något jag sent kommer att glömma!

Åren gick, man flyttade hemifrån och jag minns att han alltid blev glad när man kom hem. Ibland fick jag höra att han tyckte att jag blivit tjock, och nästa dag kunde han tycka att jag blivit "spe"(smal). Han blev virrig, och fick ibland för sig att han skulle vara med på skidtävling, och ibland skulle han ut och jaga älg.

Sixten hade ingen egen familj, men jag vet ändå att jag och min syster var hans guldklimpar som förgyllde hans liv. Det hände någon gång att han frågade vem jag var när vi kom hem från Uppsala, men det konstiga har varit att han aldrig har glömt Liams namn, fastän det är väldigt annorlunda. Liam var också någon han tyckte var väldigt roligt att träffa, det märktes att det fick honom glad.

Nu är han borta från oss, och kommer aldrig tillbaka. Det känns märkligt, det är så tomt, så tomt. Man kan aldrig riktigt föreställa sig hur det känns när dom väl är borta, och fast man tyckte att han ibland alltför ofta kom in genom dörren(kunde vara 10ggr per dag) så saknar jag de där stegen på bron och ljudet av en dörr som öppnades. Varje gång mammas och pappas katt öppnar dörren utifrån så tror jag alltid att det är Sixten, utan att jag hinner tänka till. Det kommer alltid att vara tomt, om vårarna när vi kommer hem till påsk, om somrarna när han alltid brukade sitta med och få sig en whiskey när pappa grillade, om hösten när älgjakten var i fullgång och han var nyfiken på att höra om någon älg skjutits, och om vintern med julen.

Sorg, är en märklig känsla. Jag vill ju inte att han ska komma tillbaka till livet nu, för det är ju inget som är möjligt. Jag önskar heller inte sorgen att försvinna, för då skulle det kännas som att jag glömde bort honom, och det är det sista jag vill. Tomheten efter Sixten kommer aldrig att fyllas av någon annan, den kommer alltid att finnas där. Men jag kommer att minnas honom med glädje och kärlek. Som vanligt när någon går bort, tror jag att dom finns med oss. Att dom kan följa oss, att dom finns hos oss i form av skyddsänglar.

Vila i frid, älskade Sixten.