Fast det gått så många dagar, finns det inga ord jag kan skriva. Mycket att ta in, mycket att bearbeta och mycket att överhuvudtaget förstå. Jag är så glad att jag åkte hem, att jag fick ta avsked av dig älskade skruttgubbe!
Men att du skulle lämna oss precis nu, just den helg jag var hemma, samma dag som mormors begravning det hade ingen av oss kunnat föreställa oss...

Det finns så många frågor. Vad var det som hände? Vad tänkte du när du begav dig ut i mörka natten?
Du var så fin, och jag är glad att jag fick stryka och pussa dig på kinden!
Jag har så många minnen från min tid tillsammans med dig. Du har alltid funnits där, så nära i huset bredvid, och när jag var liten var jag hos dig jämt och höll dig sällskap. Ofta låg du och vilade, och jag la mig bredvid dig i din säng och där låg vi och funderade på lite av varje.

Jag önskar jag kunde skriva 10 000 ord, för jag har så mycket inom mig. Kanske kommer orden till mig, en annan, och bättre dag.


Ibland önskar man att världen bara kunde stanna upp när sånt här händer. Men allt går runt i den vanliga takten med massor av saker att hinna med. I skolan är det stress, stress, stress. Men snart, är jag ledig i en hel månad och jag ska njuta av varje sekund! Tillsammans med mina pojkar, och våra familjer!