Idag frågade jag mej själv -när skrattade jag senast? Och då menar jag att tjuta av skratt, att skratta hejdlöst tills man kiknar, ligger dubbel. Evigheter sedan. Och med det vill jag inte få er att tro att jag är deprimerad eller less på livet, nej jag skrattar varje dag åt mitt charmtroll till son. Det jag vill komma fram till är att jag saknar den tiden när man asgarvade med sina vänner -som man träffade varenda dag. När man hade intern-skämt som ingen fattade men som man kunde skratta tills man grät åt. Jag har tusentals sådana minnen från förr. Men varför verkar allt bli så mycket allvarligare när man blir äldre? Självklart växer man på sej och är inte lika barnslig, ja vi var nog rätt barnsliga på den tiden. Men man hade ju så mycket roligare? Varför ligger man inte dubbel på golvet längre åt töntiga småsaker? Bara för att man blir vuxen måste man väl få skratta? Jag känner mig som sveriges tråkigaste människa. Helt humorbefriad och allvarsam...

Samtidigt som jag drömmer mig tillbaka till den fnittriga tiden är jag glad att jag är där jag är just nu. För fastän vi hade så roligt finns det nog ingen tid som så många tårar fällts. Och nu mår jag bra - men skrattar mindre, kanske bra att livet är mer balanserat nu.

Lena - vill du mata apan någon gång igen? Hva skjer a?
Frida - Kedjan, gick den av?
Johanna - "Tu es un ange" när vi var kung, kung, kung vid vägen.
Ingela - Här vet jag inte vart jag ska börja, men jag såg en riktig gaykille idag, du skulle dött.
Peter - Hey baberiba :)
Mia - Dra åt helvete HEJDÅ ;)
Ulrika - ´På med pannlampan så går vi ut och mäter toapapper. får får får.
Gamla klassen - "Ja då kommer han med mustaschen"


Vill du skratta med mig?