Tacksamhet.
Läser och hör om mängder av föräldrar som förlorar sina barn, vid graviditet, under förlossningar, i plötslig spädbarnsdöd och i andra sjukdomar. Alla har inte ens möjlighet att föda egna barn. Man kan inte på något sätt tänka sej hur dessa föräldrar känner, men det måste vara en fruktansvärt stor kris i livet. Jag fylls utav tacksamhet. Tacksamhet över att Liam kom till oss, frisk som en nötkärna. Tacksam över att just jag fick bli mamma, till den vackraste skapelsen i världen. Tacksamhet över att få uppleva Liams utveckelse varenda dag, bara att få ligga bredvid honom när han sover och lyssna till hans små andetag. Mycket tar man för givet - varenda dag. Man tar människor för givna, att de alltid ska finnas där. Den här veckan har jag grubblat mycket över hur jag skulle klara mig utan min familj. Det är ingenting man bör gå omkring och grubbla på - jag vet. Men jag kan inte låta bli när jag hör om andras olyckor. Tänk att jag tyckte att det var jobbigt när Liam fick en liten nagelbandsinfektion i fingret? Vad är väl det?
TACK LIVET.
Den här veckan har varit bra. Har varit på första föräldragruppen och jag tyckte det kändes skönt att träffa lite folk. Är glad att jag lärt känna "grannen" Maria som jag kan prata bebis med och gå tillsammans med till föräldragruppen och även ut på promenader(har iofs inte blivit såå många än av diverse anledningar). Fick ju även besök av Veronica och hennes Maja i veckan, det var jätteroligt. Idag har jag varit ute på en långpromenad i solskenet, och kikade in hos Linda en sväng. Hon är en underbar människa med ett stort varmt hjärta - sprider solsken runt sej. Igår var vi hos Daniel och Lotta och drack lite vin, Liam smackade glatt ur flaskan och somnade på en sekund efter att han kräkts när han ätit lite för mycket. Ikväll blir det en lugn hemmakväll tillsammans med familjen, det var längesen vi var hemma en fredag eller lördag. Det blir melodifestivalen och mys. Imorgon kommer Liams mormor hit och det känns verklgien roligt att hon ska få se hur han växt !
ta väl hand om varandra!
Fina tankar om andra.
Känner verkligen igen mig i det du skriver, jag har också såna där dar där jag tänker mkt, får nästan panik ibland när jag tänker på om nåt skulle hända barnen eller Jimmy, eller mig. Tänk om jag skulle dö, då skulle barnen växa upp utan mamma, eller om nåt skulle hända dem som sagt. Hatar att tänka sådär, så vidrigt.
Vet inte varför man gör det, så dumt!
Jag har ju mist både min mamma o pappa, så jag måste verkligen ta vara på livet här o nu känner jag för när man minst anar så händer nåt.
Mamma dog i cancer när jag va 18, pappa dog när jag va 25, han blev berövad livet av någon annan.
Undrar du så fråga, men jag berättar inte annars, ville inte trycka på andra mina sorger o bedrövelser.
Men nu är det snart 5 år sen han dog o jag har accepterat läget, jag är lycklig nu, har träffat Jimmy, gift mig o skaffat ett till barn!
Blev långt det här... KRAM