Det fanns en tid i mitt liv, då jag låg vaken om nätterna med en penna i handen och lyssnade på dystra sånger. Alltid musik där texterna till sångerna hade en mening för mig, alltid kunde jag dessa texter utantill. Dagbokens blad fylldes av djupa funderingar, svårigheter och svåra frågor. Hur många dagböcker jag skrivit vet jag inte, men det är nog rätt många, alltid har jag haft behovet att skriva ner saker och ting. Jag läste dyster poesi, och kunde läsa dikter om och om igen. Igårkväll, när jag låg i sängen och skruvade och vände på mig för att jag inte riktigt kunde sova tog jag fram en av de där gamla diktböckerna och började läsa. De där sorgsna dikterna jag förut kunde läsa tusen gånger om tilltalade mig inte längre, och jag började fundera, hur har allt kunnat förändras så mycket? Varför läste jag just den här dikten så många gånger?

För ett par år sedan slutade jag skriva dagbok. Perioderna mellan anteckningarna blev längre och längre, och jag har många gånger tänkt; Varför skriver jag inte längre? Fanken vad dum jag är som inte skriver en rad  längre, det är ju så roligt att ha kvar. Men när jag tänker efter kan jag se ett mönster i mitt skrivande. Under de ljusa perioderna har jag alltid haft ett uppehåll, och tvärtom under de lite mindre ljusa perioderna. Ja, och de här senaste två åren då? Jo, jag har faktiskt varit lycklig. Lycklig på riktigt. Lyckligt inifrån och ut.

Jag har inte behövt skriva, för att jag faktiskt inte haft något dyster att skriva om. Egentligen ska jag vara tacksam över att jag inte skriver längre, men samtidigt saknar jag det lite. Saknar alla djupa funderingar, saknar att läsa texterna i efterhand. Saknar förmågan att kunna tänka sådär invecklat och konstigt. Men nej, i det stora hela är jag faktiskt glad att mitt liv faktiskt vände där någonstans. Nu låter det kanske som att jag varit världens mest deprimerade människa, men riktigt så är det inte. Men jag tänkte nog väldigt mycket, kanske alldeles för mycket på alldeles för komplicerade saker. Jag analyserade allting alldeles för mycket, förväntade mig alldeles för mycket att få lika mycket tillbaka som jag faktiskt gav vissa människor i min omgivning.

För en månad sen återupptog jag skrivandet. Men nu fylls raderna av något helt annat. Jag insåg att jag glömmer alldeles för fort alla steg i Liams utveckling. Redan nu har jag glömt vad som hände för en månad sen och det skrämmer mig. Nu skriver jag en rad så fort något nytt händer, än om det bara blir en rad eller två. Nu handlar meningarna om något värdefullt, om ett alldeles nytt livs upptäckter, framsteg och personlighetsdrag. Meningarna fylls av positiv anda och lyckliga dagar.

Såhär i efterhand är jag otroligt glad att jag skrivit alla dessa böcker. Hur dystra de än må vara är det fantastiskt att kunna gå tillbaka och se hur livet såg ut. Och hur man uppskattar livet man har sedan! För som jag tidigare skrev, man glömmer så fort. Och ibland kanske man behöver gå tillbaka, för att kunna uppskatta det man nu har.


We do not see things as they are. We see them as we are.