Svårt att förstå, och att inse att det verkligen har hänt. Älskade mormor, har vecklat ut sina vingar. Kan inte greppa att du inte finns kvar här på jorden längre, och att du aldrig kommer tillbaka. Jag är så glad över våra 22 år tillsammans! Och tänk att du fick träffa min son! Jag är samtidigt glad att du inte slipper lida längre, att du fick gå bort utan att behöva lida. Jag är också glad att jag fick chansen att lära känna dig, för du var den underbaraste mormorn som tänkas kan! Jag har så många ljusa minnen med dig, tänk allt roligt vi fått uppleva tillsammans!
Men att jag aldrig mer ska få höra din röst, känna din värme, dina lukt och dina kramar. Det kan inte vara möjligt? Du ska väl alltid finnas kvar?

Men, efter regn kommer solsken. Liam går nu! Han gick ända från vardagsrummet till köket utan stöd. Och jag är helt övertygad om att det är ett tecken från mormor. Hon gav honom modet, och hon vill visa att hon följer Liam, från det första steget till det sista. Och att hon vill att vi ska minnas henne som vi minns det första stegen, med glädje!
På ett sätt känns det som att hon inte har lämnat oss, utan tvärtom kommit närmre då hon kan finnas med oss varje dag fast vi inte kan se henne och höra henne.

Mormor, för alltid och alltid finns du hos mig! Varje steg jag tar, varje andetag!