Idag sa jag något till min klasskamrat Aylin som jag ångrar. Nämligen att jag skulle på fest ikväll och att jag verkligen hade självdisciplinen att lämna festen i tid, nykter för att gå hem och sova inför duggan. Klockan visade sig vara halv ett innan jag var hemma, några glas vin, 2 baileys och en grogg senare. Under kvällen konstaterade jag att jag var lika skärpt om jag sovit 2 timmar som om jag sovit 10. Jag tror faktiskt att det är så, men jag antar att det visar sig.

Möten med människor kan dock vara nog så viktigt som en dugga. Till och med viktigare. Samtal med människor kan göra skillnad. Ända sedan jag flyttade hit till Uppsala har jag lagt märke till en markant skillnad mellan människor "här" och "där". Människor i norr kan var inåtvända, blyga och svåra att komma underfund med. Men efter att ha bott här i 1½ år kan jag konstatera att det är ingenting mot vad människor är här. Nåväl, människor är mer sociala, utåtriktade och kan kramas andra gången man träffar dem. Men människor här är skrämmande ytliga. Visst, det är kanske lättare att träffa människor här, men, ingen går in på djupet, pratar om känslor, visar vem de egentligen är. Det här har för mig varit en gåta, har människor här inga känslor, eller undgår man att prata om dem? Ibland känner jag att jag bara vill tala om för en människa, att jag verkligen tycker om den människan, och att den har gjort skillnad i mitt liv. Men jag vågar inte, för det känns som att personen skulle tycka att jag var helt dum i huvudet och skulle undvika mig om jag uttryckte den tanken. Varför? Hur kan jag ha den känslan, det skiljer trots allt endast 50 mil, kan verkligen skillnaden mellan människor vara så stor? Kommentera gärna.

Hur som helst, hade jag ett samtal ikväll. Ett samtal som gjorde skillnad. Och jag är glad för att jag inte gick hem tidigt, och trots allt stannade kvar. Det bevisade att jag inte är ensam om att känna såhär. Inte är ensam om att vara den människa som faktiskt hellre snackar med en människa än om den. Även om jag också kan gilla att skvallra ibland, så avskyr jag människor som är falska. Människor som man tror att man känner, men som faktiskt snackar om mig bakom min rygg, istället för att berätta för mig om de tycker att jag gjort eller sagt nånting tokigt.

Vart jag vill komma är egentligen att det inte gör någonting om duggan går åt helvete imorgon för att jag sovit för lite eller druckit för mycket vin. Det själsliga kan aldrig mäta sig med ett matteprov, thats it!