...är bland det svåraste som finns!

Här snackar vi inte död. Inte heller säga upp bekantskap med någon. Det handlar om dagis.
Det känns i hjärtat. Kanske värre om det inte gjort det?
Morgonen börjar med att jag säger till Liam att vi ska gå till dagis idag.
-"Neeee", svarar han.
-Jo, vi ska gå och leka med alla barnen, säger jag och han börjar glatt att nicka.
Väl där, så börjar han leka direkt. Jag går in med hans saker, och när jag kommer ut igen hör jag någon
gråta hysteriskt. Det är min Liam. Han har insett att jag inte var kvar. Fast jag var ju det.
Han blir lättad när han ser mig. Fortsätter leka. Jag sätter mig bredvid honom, en liten stund.
Sen säger jag att:
-"Mamma ska gå nu, och jag kommer och hämtar dig sen."
Jag ser hur hela Liams kropp stelnar till. Jag ser ansiktsuttrycket förändras från en glad liten kille
till en panikslagen. Jag ger honom en hård kram. Han gråter, skriker "MAAAMMA!!" och sträcker fram armarna mot mig.
Jag säger återigen att "mamma kommer och hämtar dig sen". Jag vänder mig om, och går.
Lämnar honom. Med nya människor, som han inte känner.
Lämnar honom.

Det här kanske låter fjantigt i vissas öron.
Innan jag själv fick barn, tyckte jag när jag jobbade på förskola att vissa föräldrar som kom tillbaka och tog tillbaka sina
barn för att trösta dem var helt otroligt larviga. Jag menar, ingenting blir väl bättre av att ta tillbaka dem?
Näe, det blir inte bättre. Det blir svårare. Men, skillnaden är nu att jag faktiskt förstår dem.
Jag går inte tillbaka, för att jag vet att det förvärrar hela situationen.
Jag vet inte om jag är överkänslig, eller om det är såhär många känner. Jag känner så. Och jag skäms inte.
Hade han inte blivit så hysteriskt ledsen när jag gick, skulle det såklart inet kännas lika jobbigt.
Jag vet inte om jag kan förklara riktigt i ord själva känslan.
Men jag vet, att det handlar om innerlig kärlek. 
 
Jag vet också att dagispersonalen tar hand om honom på allra bästa sätt. Dom tröstar honom,
och han blir glad när jag har gått. Han gråter inte hela dagen. Han har det bra.
Men det känns konstigt, att dagispersonalen kommer att ha bättre koll på hur han sover, äter
osv än oss själva. Det känns lite skevt.
Men det kommer nog att bli jättebra tillslut. Är helt övertygad om att vi är inne i alla rutiner om några
veckor. Han kommer att lära känna barnen, och han kommer att lära känna personalen.
Och viktigast av allt, så kommer han ha kul!

Men det måste få kännas, eller hur?