Inskolningen började bra förra veckan. Förutom tisdagen. Det är något mystiskt med tisdagar har jag nu insett!
Igår var Liam där helt själv, från 9.15-10.45. Gick som en dans! Satt och lekte och hade kul när jag kom.
Idag, började dagen med att han gled nerför en liten lerig slänt precis när vi kommit till dagis. Lära-gå-vagnen som han körde rullade såklart också nerför slänten och träffade honom i ansiktet. Så det började inte bra. Blev skitförbannad och vart arg när jag tog upp honom - han skulle minsann ha den där vagnen ändå! En riktig liten tjurskalle :)

Sen vinkade jag och sa hejdå, gick hem och började fixa med lunchen till mig och syster.
Telefonen ringde, och jag kände på mig att det var från dagis. Jajamänsan. Han låg under ett bord och ingen fick röra eller prata med honom. Och det är ju ingen ovanlighet när Liam är arg eller är på något nytt ställe, då kryper han gärna iväg under ett bord. Liams fröken sa att han verkade trött, låg och vilade på snutten och undrade om jag tyckte att hon skulle försöka ett tag till eller om jag ville komma dit, och eftersom jag inte börjar skolan på måndag tyckte varken hon eller jag att det var någon mening att han skulle stanna kvar och äta där. När han väl blir sådär trött och arg brukar det ta ett bra tag att få honom på andra tankar.

Så, jag skyndade mig iväg och jag vet inte om jag nånsin gått så fort någon gång. Väl där hör jag någon ligga och snyfta, och när han ser mig så blir han så glad! Går inte riktigt att beskriva med ord hur jäkla skönt det kändes när han kröp fram från bordet, upp i mitt knä och kramade om mig och bara skrattade. Jag frågade om han ville gå hem och direkt började han vinka frenetiskt till dom andra. Pekade på dörren.

Väl hemma frågar jag:
-Liam, vill du gå och sova?
Varav Liam svarar:
-JAAAA!! och springer iväg och hämtar nappen och snutten och sen fort in iväg till sovrummet.

Jag kan inte minnas om han någonsin velat gå och sova. Jag är van vid: "nenenene"
Så skönt det känns ändå, att inte behöva stressa med inskolningen. Att inte behöva känna att "på måndag måste det funka, jag ska ju börja plugga då". Nej, det här får ta sin tid. Var sak, har sin tid. Och behöver jag säga, att Liam sover sött i sin säng.