Ett ljus jag tänder.
Jag önskar så innerligt att jag åkt hem.
Att jag varit tillsammans med er alla andra
ikväll under minnesstunden.
Varför åkte jag inte hem?
Jag hade behövt vara där.
För att inse, att det är på riktigt.
Ibland känns det som att jag
glömmer bort det.
Kanske för att jag befinner mig på
så långt avstånd från allt och alla?
Jag tände inget ljus i lillkyrkan ikväll,
men jag tänder ett här hemma.
Och försöker intala mig själv
att det fortfarande är på riktigt.
Värme till dej!
Det var riktigt skönt och riktigt jobbigt igår. Det gör så ont att se dem så ledsen, men samtidigt var det skönt att få krama om dem och säga att är det något så vet dom vart vi finns. Och att vi tycker om dem! Robert var så stark när han stod där framme och berättade om hur det hade gått till och även om det rösten brast ibland så lyckades han få sagt det han ville.
OCh även fast dom har nog med sin sorg, orkar dom fråga hur det är med Martin. Dom som har nog med sitt.
Kramar i massor till dej!