Idag har jag tagit mig tid att åka in till stan och simma på centralbadet. Det var riktigt skönt, och mina ben var sådär härligt skakiga när jag klev upp ur badet, fastän jag inte kände ett dugg i vattnet. 1 timme blev det, ungefär 1½km.
Skönt! Fast dock lite tråkigt också. Och många segsimmare var det också, kändes som att jag inte fick göra annat än att simma om gamla gubbar hela tiden.
När jag skulle gå och duscha upptäckte jag att nycklarna lyste med sin frånvaro på gummibandet jag hade runt foten.
Vem annars om inte jag? Såklart, är bassängen också djup och jag bottnade inte i någon ände. FAN. Ingen som jobbade där, förutom hon uppe i receptionen och det kändes inte lockande att springa upp i bikini för att be om hjälp. Vad skulle hon göra liksom?

Så, ner i bassängen för att iallafall kolla om jag såg dem nånstans. En vänlig själ lånade ut sina simglasögon och efter att jag äntligen hittat nycklarna dök en ännu vänligare själ ner för att hämta dem. Jag som är både dålig och rädd för att dyka på djupt vatten var djupt tacksam över att slippa traska ut från badhuset endast iförd bikini och handduk.

Nu är jag sådär skönt trött man blir efter att man simmat (och skrattat). Ja, vi får oss många skratt om dagarna av hjärtegrynet här hemma. Talet börjar komma nu, och hej i vilken rasande takt sen! Jag hinner ju inte med! Härmar alla möjliga ord vi säger, och han får till det riktigt bra ibland. Det senaste han lärt sig är att säga "JA". Och han säger det på ett sånt roligt sätt, och vid exakt rätt tillfällen. Vi fick det på film idag också.
-"Liam, vad har du gjort på benen? Har du ritat med en penna?"
-"JA". klart, tydligt, bestämd och likgiltigt.
haha, det måste upplevas.
Idag ringde Lena, och när jag sa att det var Lena i telefon vart han jätteglad och ville ha telefonen. Och han lyssnade, och han flinade. Lyssnade lite till, försökte kolla in i telefonen om hon kunde finnas därnånstans, lyssnade, flinade. Första gången han någonsin visat intresse för att prata i telefon.