Ilska.
Jag vill slå saker, sönder och samman.
Jag kokar inombords. Kokar över
att världen ska vara så förbannat orättvis,
hur det kan få hända såna här saker.
Förbannad, över att människor
som är ärliga, raka, och sprider solsken
rycks ifrån oss, utan förvarning.
Förbannad över att det var just Emil,
som fick lämna oss.
Idag, kan ingenting. Ingenting göra mig glad.
Jo, Liam förstås.
Känner typ som dig. Trodde de inte var sant när mamma ringde mig å berättade. Även om jag kanske inte känner Emil så väl, ha han ändå varit me en stor del av min uppväxt då vi tillbringat många dagar i m-sjö
Känner som dej Bella och inte hjälper det att det är bara skit på jobbet just nu heller...
Om Emil ändå kunde komma tillbaka... Gör så ont att se dem så ledsen.. På Torsdag ska vi till lill-kyrkan och tända ljus och minnas Emil. Jobbigt, men skönt.
Kram
Orättvisa, overklighet och sorg. Lill-Emil som alltid hade en rolig kommetar att komma med. Jag kommer ihåg när han åkte med oss till fotbollsträningen i många år och han hittade på egna referat från olika matcher och låtsades vara en sån där sportkommentator. Han sa att han skulle bli det när han blev stor.
Trots att det är ledsamt så ler man när man minns allt han bidrog med!
Hoppas ni har det bra!
P.s. jag vill gärna ha lösen till din andra sida - om du vill lämna ut det förstås.. D.s.
Kramar
Jag är stum, orden är som på ett bläckskrivet papper som dränkts i vatten - jag ser dem inte.
Livet är förbannat orättvist och det gör mej minst lika förbannad som dej, att de goda blir ifråntagna sina hjärtslag. Där ska man inte glömma, att hjärtslagen fortfarande lever kvar, inte de godas som vandrat till andra sidan, utan våra, som slår för dem!
Han kommer alltid finnas, inte fysiskt. Men det går att smeka hans kind, inombords, så länge man vill.
Stora kramar, i miljoner!