Heja Abbe!
Egentligen borde jag sova, men istället har jag suttit och surfat runt. Jag hittade till en blogg skriven av en pappa till en liten Abbe. Inte vilken Abbe som helst. Abbe har ett kromosomfel som har lett till att han har stora hjärtproblem.
Tårarna har rullat på mina kinder genom hela bloggen.
Hur kan jag tycka synd om mig själv som bara är magsjuk?
När i hela friden ska man börja uppleva den här tacksamheten? Man borde göra det, varje minut, varje sekund. Men inte förrän det händer något inser man hur bra man hade det innan.
Heja Abbe!
Ja fy man borde v e r k l i g e n uppskatta vad man har lite bättre, brukar oxå trilla in på såna bloggar ibland, med barn som är sjuka/har gått bort och det är så hemskt och man känner sååå mycke med föräldrarna...
Jaa det känns lite trist...men vi får komma hit å busa med er nånting ändå :-D
Ja det ska bli så skönt att få det större, du om nån vet ju hur det är att bo i en liten tvåa tre stycken ;-) (fast det går ju det med :-) ) ska hålla tummarna att ni snart får något större :-)
Kram och krya på dig!!
Det är så otroooligt sant. Man inser inte hur bra man haft det, innan det stupar. Det är bara så korkat att man inte förstår det förrens det är "försent". Den bloggadressen vill jag gärna ha! Stor kram!
Hej!
Håller verkligen med dig, kommer på mig själv med jämna mellanrum jag med, då brukar jag skriva om det i bloggen. Vi svenskar överlag tror jag är så att vi inte känner efter förrän det är för sent.
Sad but true..
Ha en underbar helg.
KRAM
Jag brukar också läsa Abbes blogg! Till skillnad från många andra, så lämnar den faktiskt ett avtryck. Vi tycker det är tråkigt att vi inte får träffa dig och sötgrabben i helgen! PUSS