Ibland blir jag totalt omotiverad. Och det kan vända fort, och jag ger nästan upp totalt. Ser bara det negativa, vägrar inse att jag faktiskt kan lyckas med det jag ger mig in i. Idag har varit en sån dag. Eller, egentligen hela veckan. Kurserna har känts tråkiga, och framförallt ogenomförbara. Jag funderade allvarligt på att hoppa över en av kurserna jag läser, ta den senare. Vad gör det? Få det lite slappare nu för ett tag. Men sen då? Hur kul blir det att ha den kvar hängandes sen?

Det är då, min ultimata motivationskälla träder i kraft. Den är klok, och den hjälper! Källan delar jag allt med, till och med tandborste ibland. Han heter Fredrik.
Och han är den bästa motivationskällan som någonsin funnits. Trots att han kommer med sina dumma hockey-jämförelser, så får han mig alltid på andra tankar.
Får mig att inse; "Hallå, du har en utmaning framför dig, tänker du förlora den med 10-2?"
Det låter kanske simpelt, men det får mig att sätta mig vid böckerna, och med bara en liten gnutta positivitet blir allt så mycket enklare. Till och med världens mest traggliga matematik, som dessutom helt är på engelska. Texten jag inte ens kunde få ihop meningarna i, har ikväll lett till att jag räknat ikapp allt jag missat. Och bäst av allt, jag är motiverad igen. Hur kunde jag nånsin tro att jag kunde förlora, innan jag ens börjat?

Tack hjärtat, min personliga coach. I love you.