Pappaledighet.
Jag inser mer och mer hur otroligt glad jag är över att Fredrik är pappaledig. Den relation dom har idag, tvivlar jag på att de skulle haft om det bara varit jag som var hemma! Han har lärt sig så mycket, Fredrik, och inte bara alla rutiner, och hur tröttsamt det kan vara att vara hemmaförälder, men främst har han lärt känna Liam, på ett djupare plan. Bara att få uppleva alla småsaker som händer under dagarna, att faktiskt får vara den som berättar när den andre kommer hem, är så roligt! Jag skulle inte kunna tänka mig att dela upp det på något annat sätt än halva tiden var, och jag är glad att Fredde känner likadant! Det är så många pappor som faktiskt inte vill vara hemma, så jag är väldigt tacksam över att vi inte vill åt olika håll.
För 30 år sedan, var det 100% kvinnor och 0% män som tog ut föräldraledigheten. 2005 var det 80%kvinnor, och 20% män. Varför är siffrorna fortfarande så låga?
Det här är inte tänkt som ett inlägg för att klaga på hur andra gör, eller för att döma andra. Jag uttrycker bara min egna tacksamhet över hur jag själv valt att ha det. Sen om andra väljer att bara låta mamman vara hemma av olika anledningar bryr jag mig inte om. Det har jag inte med att göra, och jag tycker att det är bra att man får välja själv. Vissa anser att hälften av dagarna borde tilldelas pappan, och hälften mamman, men jag tvivlar på att det vore en bra idé. Visst, kanske är det lättare för män att få jobb då de itne förväntas vara föräldralediga, kanske vore det bättre ur den synvinkeln om det vore jämställt. Men samtidigt, så mår väl ingen bra av att vara hemma som inte vill det, eller om man faktiskt inte har råd att låta mannen gå hemma. Men, då ställs jag inför en ny fråga. Varför kan män säga att dom faktiskt inte vill gå hemma? Vad skulle hända om en kvinna skulle säga samma sak? Jo, hon skulle antagligen uppfattas som väldigt känslokall och rubbad.
Det här blev ett onödigt långt inlägg, med en massa tankar och funderingar. Men jag tror det är viktiga tankar.
Jag hoppas att det inte dröjer alltför många år innan fördelningen är iallafall 70/30.
För 30 år sedan, var det 100% kvinnor och 0% män som tog ut föräldraledigheten. 2005 var det 80%kvinnor, och 20% män. Varför är siffrorna fortfarande så låga?
Det här är inte tänkt som ett inlägg för att klaga på hur andra gör, eller för att döma andra. Jag uttrycker bara min egna tacksamhet över hur jag själv valt att ha det. Sen om andra väljer att bara låta mamman vara hemma av olika anledningar bryr jag mig inte om. Det har jag inte med att göra, och jag tycker att det är bra att man får välja själv. Vissa anser att hälften av dagarna borde tilldelas pappan, och hälften mamman, men jag tvivlar på att det vore en bra idé. Visst, kanske är det lättare för män att få jobb då de itne förväntas vara föräldralediga, kanske vore det bättre ur den synvinkeln om det vore jämställt. Men samtidigt, så mår väl ingen bra av att vara hemma som inte vill det, eller om man faktiskt inte har råd att låta mannen gå hemma. Men, då ställs jag inför en ny fråga. Varför kan män säga att dom faktiskt inte vill gå hemma? Vad skulle hända om en kvinna skulle säga samma sak? Jo, hon skulle antagligen uppfattas som väldigt känslokall och rubbad.
Det här blev ett onödigt långt inlägg, med en massa tankar och funderingar. Men jag tror det är viktiga tankar.
Jag hoppas att det inte dröjer alltför många år innan fördelningen är iallafall 70/30.
Kommentarer
Trackback