Sitter här med en massa tid över, pojkarna sover och jag tänkte skriva ett litet blogginlägg.
Men, jag har faktiskt inget vettigt att komma med. Ett helt meningslöst inlägg alltså.

Imorgon åker grabbarna vidare. Igårkväll var Liam hysteriskt ledsen flera timmar. Grymt jobbigt att inte få veta vad som är fel. Det gick över tillslut, och vi somnade alla lika trötta.

Liam har kommit över mammigheten. Istället är det pappa som gäller. Och jag tycker det är såå vackert.
Hur han sträcker sig efter, ropar på och kryper upp i Fredriks famn.
Jag vet själv hur mysigt det där är, man känner sig så enormt speciell när man är den enda som duger.
Man får en självförtroendekick. Men att alltid vara den enda som duger kan också vara enormt frustrerande, utmattande och jobbigt. Därför är jag glad att Liam ser till att vi båda två får våran beskärda del.

Snart ska jag iväg till jobbet. Har ägnat hela morgonen åt att tvätta. 4 maskiner. Hur trist som helst, speciellt att vika ihop allt. Ja, det blev några rader ändå.

Trevlig fredag!