Det började för ungefär 1½år, 2 månader och 4 dagar sen. Liam föddes då, om ni tänker efter.
Någonting som plågar mig varenda kväll innan jag somnar. Det är bilder. Hemska bilder.
Jag borde ha gått igenom dem alla, men varje kväll verkar det dyka upp nya bilder. Ibland är det bara en,
ibland lyckas jag skjuta undan dem så fort dom dyker upp, ibland etsar dom sig fast tills jag somnar. På morgonen
är dom som bortflugna.

Det handlar om Liam. Om hur saker och ting händer honom.
Från början handlade det oftast om att jag råkade kliva på hans späda lilla huvud, eller att jag tappade en kniv på honom, eller spillde vatten, eller att vagnen gick sönder i rulltrappan. You name it.
Till och med ett flygplan kraschade in i vårat sovrum en gång, och vingen klippte Liam mitt itu.
Sjukt? Ja.

Jag brukar alltid snusa honom i nacken  när dom här bilderna dykt upp. Eller bara tittat på honom.
Nu kan jag inte det. Han är inte här. Och ikväll är bilderna som allra värst. En tragisk bilolycka.

Jag tror att det är ganska vanligt att man som förälder oroar sig för sitt barn. Och det är inte så att jag lider
extremt mycket av det, eftersom jag aldrig drömmer om det, tänker på det när jag vaknar eller under resten av
dagen. Bara när jag ska somna, under några minuter. Men, kvällar som denna när jag inte kan njuta av att
se att han lever känns det extremt jobbigt. Fast, jag vet ju att han lever, och att jag alldeles alldeles snart får snusa honom i nacken igen. Nu ska jag slå på en film, något jag aldrig gör. Jag ska somna i soffan, till en film. Och imorgon ska jag sova tills jag vaknar. Vilket förmodligen  blir innan 8.