It hurts when it heals too
Någon gång måste bli första gången att skriva ett inlägg efter gårdagens begravning.
Jag vet inte, om jag efter en vecka kommer att ha lättare att hitta orden än jag har just nu.
Det behöver inte beskrivas, ni som var där vet. Jag orkar inte beskriva, men det var smärtsamt,
stort och behövande. Det var tårar, det var kramar och det var ofattbart vackert.
Jag kommer aldrig någonsin att förstå på riktigt, det här med "aldrig mer". Men på något
sätt, så kändes det iallafall något verkligare. Många säger, att begravning ger något sorts
avslut, och att man kan börja gå vidare. Ja visst, är det ett avslut. Och visst, känns det lite
lättare. Men än dock, så känner jag, att det är nu sörjandet tar vid. För, det är först nu,
jag har förstått, att han aldrig mer kommer tillbaka.
Jag skriver några rader, och suddar ut dem igen. För att avsluta dessa rader var
ännu svårare än att börja.
Jag avslutar med att tacka dig Emil.
Jag vill tacka dig, för allt du givit.
För alla skratt, för alla bus, som vi kallade det.
För alla leenden.
För all omtänksamhet.
För ditt varma hjärta.
För din humor.
För din retsamhet.
För alla råd.
För alla år.
För alla dagar.
För alla timmar.
För alla minuter.
För alla sekunder,
tillsammans med dig.
Du var en färgklick, som gjorde stort intryck på alla.
Du var retsam, men med glimten i ögat.
Du gav av dig själv.
Du fattas mig, idag och för all framtid.
Jag vet inte, om jag efter en vecka kommer att ha lättare att hitta orden än jag har just nu.
Det behöver inte beskrivas, ni som var där vet. Jag orkar inte beskriva, men det var smärtsamt,
stort och behövande. Det var tårar, det var kramar och det var ofattbart vackert.
Jag kommer aldrig någonsin att förstå på riktigt, det här med "aldrig mer". Men på något
sätt, så kändes det iallafall något verkligare. Många säger, att begravning ger något sorts
avslut, och att man kan börja gå vidare. Ja visst, är det ett avslut. Och visst, känns det lite
lättare. Men än dock, så känner jag, att det är nu sörjandet tar vid. För, det är först nu,
jag har förstått, att han aldrig mer kommer tillbaka.
Jag skriver några rader, och suddar ut dem igen. För att avsluta dessa rader var
ännu svårare än att börja.
Jag avslutar med att tacka dig Emil.
Jag vill tacka dig, för allt du givit.
För alla skratt, för alla bus, som vi kallade det.
För alla leenden.
För all omtänksamhet.
För ditt varma hjärta.
För din humor.
För din retsamhet.
För alla råd.
För alla år.
För alla dagar.
För alla timmar.
För alla minuter.
För alla sekunder,
tillsammans med dig.
Du var en färgklick, som gjorde stort intryck på alla.
Du var retsam, men med glimten i ögat.
Du gav av dig själv.
Du fattas mig, idag och för all framtid.
Kommentarer
Postat av: Veronica
Va fint gumman.
Begravningar är jobbiga men som du skrev så blir det mer verkligt då.Han kommer få det bra nu.
Många kramar!!!
Postat av: Angelica
Fint skrivet, Bellan!
Begraviningen var väldigt fin men jobbig. Jag hade gruvat mig hela veckan. Än så känns det ofattbart att han är borta.
Nu får du försöka ladda om och ser fram emot det roliga som ska hända till helgen.
Sköt om er! Kram
Postat av: Elin Sjöbergh
Kan inte annat än hålla med dej! Kramar till dej och hoppas att ni får det riktigt trevligt till helgen!
Postat av: Malla
Tårarna rinner när jag läser dina rader... Förstår hur du menar. Jag vet att man kommer igenom smärtan och sorgen men exakt hur har jag inten aning om...
Stor kram till dig!
Trackback