Ikväll är den stora kvällen. Den stora natten. Vi har kommit till insikt
att vi på riktigt behöver ha Liam sovandes i sin egen säng och inte i
våran. Det verkar vara en stor debatt det där, angående om barn
ska sova i egen säng eller inte. Jag har inte så starka åsikter i det
hela, förutom att det nog bli bra hur man än gör, bara man själv
trivs med det! Men jag tror faktiskt inte, att ett barn som får sova
jämte sina föräldrar skulle bli något mindre trygga än barn som
lär sig att sova i egen säng. Faktiskt, så tror jag inte det.

Iallafall. Så börjar han ta plats. Och i sinom tid kommer min mage
att ta plats. Och ännu längre fram i tiden skulle vi vara 4 som trängdes
i våran säng. Så, från och med idag är vi bara två. Liam ligger
faktiskt i sin egen säng, fast han inte somnade där utan jag lyfte
över honom eftersom han vägrade att somna där.

Tomt kommer det bli. Men ganska skönt också. Fast tomt.