Ibland rinner bägaren över. Det brister, gränsen blir nådd.
Jag vet inte om jag kommit dit, eller om det är väldigt
nära?

Just nu känns allting litet så stort, och varje dag
själv hemma känns från början som en vecka fast
dagarna egentligen går riktigt fort. Min sömn är i stort
sett obefintligt; det är varmt och det gör ont. Tålamodet
finns inte längre där och jag känner mig otillräcklig och
som en hemsk förälder.

Det närmar sig bebis som jag längtar så mycket efter
men samtidigt ska det hittas ett hus, det ska lösa sig
med ekonomi och vi ska packa och flytta mitt uppe i
all nyföddhet. Jag vill ju bara kunna njuta men just
nu känns allt bara tungt.

Jag känner mig utmattad i kroppen, det är svårt
att få luft i lungorna, jag mår illa och benen är tunga.
Jag tror att mitt låga blodtryck gör sig påmint.

Så, nu har jag skrivit av mig. Och under samma tid
som jag hunnit skriva, har min underbara Fredrik
hittat en ersättare för att kunna stanna hemma idag.
Jag är så otroligt lyckligt lottad. Åh vad jag älskar!