Om två ynka dagar, åker min stora kille bort en hel vecka.
Såklart att det har känts där inuti, men nu börjar den riktiga
ångesten komma. EN HEL VECKA. Alltså, jag ska vara grymt
tacksam för under denna vecka kommer vi att hinna packa
så otroligt mycket och att dessutom vara barnfri är ju perfekt,
men mitt lilla mammahjärta faller ändå en tår.

Egentligen, så är det ju ett guldläge vi har. Vi kan packa och
Liam kommer att ha det så underbart att en vecka kommer
flyga förbi för honom. Han pratar så mycket om sin mommoj
och moffa, och vad han ska göra när han kommer dit. Det
kommer nog att bli kanon!

Måtte nu bebisen hålla sig inne tills Fredrik åkt upp och lämnat
Liam och kommit tillbaka. No offense Lena, jag är övertygad
om att du skulle vara ett kanonstöd under förlossningen men
jag föredrar nog att få ha barnets far vid min sida:)