[Alla helgons dag]

OBS! Inlägget skrevs i lördags men blev av någon anledning inte postat...

Nu är det redan lördag och vi har redan varit hos mamma och pappa

i tre dagar. Dagarna verkligen springer iväg utan att man gör något

vettigt alls. Imorgon åker Fredrik hem och det känns verkligen tråkigt!

Även syster med familj åker tillbaka till Umeå och det kommer att bli

tomt här... Liam och Linus leker så bra och på ett helt annat sätt än

sist vi sågs i somras. Tilde är på topphumör hela tiden och njuter av

all uppmärksamhet hon får.

Vad har vi då gjort? Tjaa.... det vet jag inte så noga. I fredags eldade

morfar, Fredde och grabbarna upp en soffa. Det var spännande! De

tog den skabbiga soffan, satte den på fyrhjulingsvagnen och körde

ut den på en lägda(åker) och tände på! WOW! Vi tittade på kossor,

traktorer och kollade in en död älg hängandes i slakthuset. WOW IGEN!

Tilde älskade kossorna! Jag tycker det är helt fantastiskt att mina barn

får möjligheten att komma till landet, uppleva kossor, och traktorer.

Det ÄR verkligen inte alla förunnat, men för många så självklart.

Igår fiskade pappa, Fredde och Liam upp 4 regnbågslaxar! MUMS.

Idag har vi grillat korv och umgåtts med min farbror Svenne och faster

Marita! Idag har vi ätit rådjur som pappa skjutit från sovrumsfönstret.

COOLT VA?

Idag har vi även besökt Emils grav, och tänt ett ljus. Det känns så sjukt

overkligt att stå där, att läsa hans namn på en gravsten. Det känns fel,

fel, fel. Det borde inte finnas en gravsten med hans namn. Graven är

så vacker, fridfull och det kändes bra att få en stund vid den. Men ändå,

så känns det så förbannat FEL. Det var alltid så självklart när man kom

hem, när man gick upp till lagårn för att kolla på kossorna så snackade

man alltid med Emil. Nu skulle jag göra vad som helst för att få träffa

honom igen. Det är så svårt att inse att han är död och att han aldrig

mer kommer tillbaka. Men jag vet, att någongång så ses vi igen!

Låter som ni har det toppen däruppe!!!

Ja, det där med lantlivet vill man verkligen att barnen ska få uppleva på ett eller annat sätt. Det minns jag så tydligt från min barndom, hur vi fick åka traktor, va med vid mjölkning osv, osv.. Härligt!



Det där med att gå till gravar där någon man älskar ligger kommer man nog aldrig vänja sig vid. Men det är skönt om det känns som en rofylld och fin plats, då känns det finare trots det jobbiga!

Pappas gravsten har hans egen handstil -alltså hans namnteckning -det är vackert och personligt, men också jobbigt såklart!



KRAMAR till dig