Fan alltså. Jag gnäller om att vi har taskigt med ekonomin och att vi får
vrida och vända på kronorna vissa månader. Och så läser man barnfattigbloggen
och skäms så in i helvete.

Tänk, att det finns barn som måste ljuga om och om igen om varför de inte kan
gå på kalas, klassresor och så vidare. Barn som äter havregrynsgröt till middag
flera dagar i veckan för att det inte finns pengar. Det finns barn som har en stor
klump i magen över att gå tillbaka till skolan efter sommarlovet eftersom dom
inte har något att berätta som de gjort. Och tänk alla föräldrar som lever med
dessa otroligt stora skuldkänslor. För, man behöver ju inte ha sig sjläv att skylla
för att man är fattig, det räcker ju att bli sjuk och är man då ensamstående så
sitter man i skiten.

Nej, en sak är säker. Jag ska försöka att vara mer tacksam över att vi faktiskt inte
är ett dugg fattiga även om jag ibland känner så. Och även om jag hoppas att Liam
och Tilde inte kommer att behöva känna sig fattiga ska jag så lära dem att det
faktiskt finns barn som inte har pengar och att man kan hjälpa varandra.

In och läs barnfattigbloggen nu! Den berör, jag lovar!