andra bloggen.
För det är det som gör att det går att kommentera. Och det tänker ni väl????
;) Förlåt att jag inte lämnat ut inlogguppgifterna till alla som frågat, men jag har inte er mail eller msn och tänker inte skriva i en kommentar i eran blogg :)
KRAM
hjälp mig igen.
Kommer det fortfarande upp en lösenruta när ni surfar in på min sida?
Hoppas nämligen att den är borta nu...
annars har jag inte mkt att komma med. Jag börjar skolan imorgon och jag har ångest, vill inte, vill inte.
Men jag vet att imorgon kommer jag tycka att det känns såå skönt att ha börjat igen.
Och, jag hade superkul igår!
Kräftskiva
Och ni vet hur det är, när man letar något....
Tillslut hittade jag en söt svart tubklänning.
Det bästa som jag hittde på stan var dock Lena och Max.
Snacka om att jag haft tur på senaste som fått träffa dem så ofta.
Dock inte så ofta som jag velat.
Nu, ska jag:
*duscha
*platta hår
*byta om
*packa ner kräftorna, cidrarna och osten i en väska och pallra mig iväg!
p.s Liam sover hos farmor och farfar.
playdate
Idag hade vi stämt träff med våra gamla grannar, Maria & Ebba som flyttade härifrån i våras.
Så ut i regnet begav vi oss, och var ute i en timme ungefär. Liam verkade jätteglad över
att träffa dem igen, han som blivit så blyg på sistone verkade inte alls bry sig, så det var ju roligt.
Sen gick vi hem hit, kalla som vi var och lekte lite här hemma. Det var inte så mycket "med-varandra-lek" utan
mest en tävling om vem som skulle ha sakerna :) Ebba hade blivit såå stor över sommaren!
Tack för idag, det var jättekul att ses!!
Nu sover Liam gott. Jag borde väcka honom NU för han är vaken hela kvällarna. så får det bli.
Ett ljus jag tänder.
Jag önskar så innerligt att jag åkt hem.
Att jag varit tillsammans med er alla andra
ikväll under minnesstunden.
Varför åkte jag inte hem?
Jag hade behövt vara där.
För att inse, att det är på riktigt.
Ibland känns det som att jag
glömmer bort det.
Kanske för att jag befinner mig på
så långt avstånd från allt och alla?
Jag tände inget ljus i lillkyrkan ikväll,
men jag tänder ett här hemma.
Och försöker intala mig själv
att det fortfarande är på riktigt.
Lite fattigare, och gladare.
Jag frågade Fredde lite försiktigt om jag fick köpa lite nya kläder till Liam. Det fick jag.
Men hör och häpna, sen säger han: "Du kan väl köpa nånting åt dig själv också!"
Och, det gjorde jag.
Ett stycke nya jeans. Satt som smäck, fick knappt igen dem men jag vet ju att jeans
går ut sig. 358kr på HM också, sånt där höjer humöret ganska rejält.
Och ja, som sagt så shoppade jag lite till Liam också.
Det blev itne bara ett par jeans till honom.
Men han växer ju också.
hjälp mig att reda ut detta.
Kommer det upp ruta för lösenordsskydd på denna blogg,
när ni besöker den?
Var vänlig och kommentera så jag vet!
Den ska inte vara lösenordsskyddad, och det har blivit något fel...
Idag gör jag ingenting. Ska snart hämta Liam, och sen ska vi antagligen tillbringa ett par timmar ute.
Imorse tog vi en promenad med E och hennes N, det var trevligt!
Ilska.
Jag vill slå saker, sönder och samman.
Jag kokar inombords. Kokar över
att världen ska vara så förbannat orättvis,
hur det kan få hända såna här saker.
Förbannad, över att människor
som är ärliga, raka, och sprider solsken
rycks ifrån oss, utan förvarning.
Förbannad över att det var just Emil,
som fick lämna oss.
Idag, kan ingenting. Ingenting göra mig glad.
Jo, Liam förstås.
Vi ses sen, Emil!
Nu har Emil stilla somnat in och vecklat ut sina vingar.
Igårkväll slutade hans hjärta att slå, och de kunde stänga
av respiratorn. Han var till 95% hjärndöd, och det fanns
ingenting som kunde få honom tillbaka.
Det är orättvist, så jävla orättvist.
Våran Emil, varför?
Det gör så ont inuti mig, och alla minnen
bara ploppar upp ett efter ett.
Allra ondast gör det, när jag tänker på
hans närmaste familj och hans flickvän
som han älskade så djupt.
Jag önskar jag kunde räcka till,
få bort den onda smärtan från er alla.
Jag vill inte säga hejdå.
För vi ses ju sen, eller hur? Ja, det gör vi!
Vi ses sen Emil!
tomhet & frustration.
Idag har jag inga ord att skriva här.
Jag är tom på ord och tom på känslor.
jag har förlorat en kär vän.
Lösenordsskydd
jag inte vill att alla ska kunna läsa. Så, vill ni ha lösenord så maila mig på
[email protected] eller lämna en kommentar. Jag måste såklart veta vem du är för att lämna ut det!
Fredagsmys.
Igår hade det gått mkt bättre på dagis. Eller egentligen har det väl gått bra de andra dagarna
också närj ag väl har gått, men han brukade bli lite småkinkig när det var dags att äta frukt. Då drog
han sig tillbaka. Igår hade dom varit ute på skogspromenad och han hade varit den enda som
inte åkt vagn. Han hade gått och gått och plockat och donat och grejat med kottar och grejer.
Dom hade inte hållt på att få med honom hem igen :) Haha, det låter som Liam det! Han försvinner
i sin egen värld när han är ute ibland och kan poa på hur länge som helst.
Sen hade han somnat direkt på mattan, eftersom han vägrar sova på sin madrass :) haha, dom hade precis
tagit upp honom när vi kom och hämtade honom, så han hade sovit 2½ timme. Så fort han såg oss började
han vinka till fröken som fortfarande höll i honom =)
Så, igår var han vaken till 22.00. Vaknade 06.20. Jippie.
Han sover redan! Vi har varit ute sen 8.30. Först på promenad runt häggeby, sen lekpark, och sen affären.
Så nu sover han tungt inne hos pappa.
Och jag, ska väl ta och skriva en massa brev som ska skickas åt alla möjliga håll.
Uppsalahem, stipendieansökan bla.
Sömnlösa kvällar.
Dagis har gett Liam motsatt effekt! Han som alltid har somnat runt sju, är nu vaken till nio om kvällarna.
Eftersom han vaknar mellan 6-7 varje morgon, så ger detta mig inte särskilt mycket tid om kvällarna för img själv.
Nu är det inga problem, men hur fanken ska det gå när jag börjar plugga?
När ska jag hinna plugga?
Nåväl, det kanske vänder sen när han börjar gå lite längre dagar. Det är ju skönt om han kan sova 12 timmar/natt som han brukar.
Lika ledsen blev han idag vid lämningen, om inte ännu värre. Usch vad jag hatar att lämna på dagis.
BLÄ BLÄ BLÄ BLÄ BLÄ!
10:e inskolningsdagen
Och det kändes faktiskt riktigt bra, för då vet han vad som gäller, och att han känner sig trygg med personalen.
Dom duger som tröst, även om han för allt i världen hade velat att jag stannade kvar.
Nu är han kanske glad igen?
Som vanligt, så längtar jag tills kl 14 när vi får gå och hämta honom.
Fredde ligger och sover efter att ha jobbat natt, och nu ska jag ta mig an studierna!
Bakning & bajsdilemma.
Till ett något mer positivt inlägg!
Vi har haft en fantastiskt kväll, jag och Lilleman. Vid 18-snåret hade jag idétorka gällande vad vi skulle hitta på för nåt.
Så, vi satte igång och bakade. Eftersom Fredde & Liam plockade blåbär igår, så tyckte jag att det skulle vara lite smart att göra blåbärsmuffins. Sagt och gjort.
Lättare sagt än gjort dessutom.
Liam började att provsmaka sockret. Mmm, gott! Han stack ner hela handen.
Så skulle mjölet i. Såklart skulle han smaka det med, och jag hann inte riiiktigt med i svängen där.
Så, frustandes och pustandes tittar han på mig med förskräckta ögon och mjöl i halva ansiktet, och fulla tungan.
Nåväl, man måste ju lära sig att skilja på påsarna nån gång :)
Nästa sekund hade han hällt ut en hel påse lösté. Rooibos. Över hela köket.
Därefter, fyllde han katternas vattenskål med kattmat.
Muffinsarna blev iallafall goda!
vid 19 gjorde jag ett försök att lägga honom.Tänkte att han måste vara helt död efter en dag på dagis, och dessutom var han uppe vid 4 imorse och härjade en timme. Tji fick jag.
Han somnade nyss. Alltså, det är ett litet dilemma här hemma med sovningen. Han kan inte sova om han är bajsnödig.
Och man har liksom ingen aning om när han är det eller inte. Så ibland håller man kvar honom i onödan, för är han skitnödig så är han skitnödig. Han somnar liksom inte ifrån det.
Och ibland så tror man att han måste bajsa och så låter man honom gå upp, och sen händer det inget.
Det är faktiskt lite kul, för han har lärt sig att han får gå upp om han är bajsnödig, så nu utbrister han alltid "JAAA!!" med ett skratt om man frågar om han behöver gå upp och bajsa. Dom lär sig fort.
Nej, nu måste jag hoppa in i duschen och lägga mig. Skulle behövt plugga ikväll, men det hanns aldrig med.
Att skiljas från dem man älskar...
...är bland det svåraste som finns!
Här snackar vi inte död. Inte heller säga upp bekantskap med någon. Det handlar om dagis.
Det känns i hjärtat. Kanske värre om det inte gjort det?
Morgonen börjar med att jag säger till Liam att vi ska gå till dagis idag.
-"Neeee", svarar han.
-Jo, vi ska gå och leka med alla barnen, säger jag och han börjar glatt att nicka.
Väl där, så börjar han leka direkt. Jag går in med hans saker, och när jag kommer ut igen hör jag någon
gråta hysteriskt. Det är min Liam. Han har insett att jag inte var kvar. Fast jag var ju det.
Han blir lättad när han ser mig. Fortsätter leka. Jag sätter mig bredvid honom, en liten stund.
Sen säger jag att:
-"Mamma ska gå nu, och jag kommer och hämtar dig sen."
Jag ser hur hela Liams kropp stelnar till. Jag ser ansiktsuttrycket förändras från en glad liten kille
till en panikslagen. Jag ger honom en hård kram. Han gråter, skriker "MAAAMMA!!" och sträcker fram armarna mot mig.
Jag säger återigen att "mamma kommer och hämtar dig sen". Jag vänder mig om, och går.
Lämnar honom. Med nya människor, som han inte känner.
Lämnar honom.
Det här kanske låter fjantigt i vissas öron.
Innan jag själv fick barn, tyckte jag när jag jobbade på förskola att vissa föräldrar som kom tillbaka och tog tillbaka sina
barn för att trösta dem var helt otroligt larviga. Jag menar, ingenting blir väl bättre av att ta tillbaka dem?
Näe, det blir inte bättre. Det blir svårare. Men, skillnaden är nu att jag faktiskt förstår dem.
Jag går inte tillbaka, för att jag vet att det förvärrar hela situationen.
Jag vet inte om jag är överkänslig, eller om det är såhär många känner. Jag känner så. Och jag skäms inte.
Hade han inte blivit så hysteriskt ledsen när jag gick, skulle det såklart inet kännas lika jobbigt.
Jag vet inte om jag kan förklara riktigt i ord själva känslan.
Men jag vet, att det handlar om innerlig kärlek.
Jag vet också att dagispersonalen tar hand om honom på allra bästa sätt. Dom tröstar honom,
och han blir glad när jag har gått. Han gråter inte hela dagen. Han har det bra.
Men det känns konstigt, att dagispersonalen kommer att ha bättre koll på hur han sover, äter
osv än oss själva. Det känns lite skevt.
Men det kommer nog att bli jättebra tillslut. Är helt övertygad om att vi är inne i alla rutiner om några
veckor. Han kommer att lära känna barnen, och han kommer att lära känna personalen.
Och viktigast av allt, så kommer han ha kul!
Men det måste få kännas, eller hur?
MeandI
Detta blev det jag bestämde mig för. Jag älskar dessa färgkombinationer. Oftast köper jag kläder i de klassiska färgerna även till Liam, brunt, grönt bla bla bla. Det här kunde jag bara inte motstå:
P.S I love you
Efter att ha läst Mias recension på P.s I love you blev jag helt enkelt tvungen att se den.
Sagt och gjort, här sitter jag med en klump i halsen, så berörd som jag aldrig blivit av en film.
En underbar film! Se den.
Imorse var vi uppe med tuppen hela familjen, och vid 8 var liam påklädd så han och Freddan gick ut. Fredde passade på att städa förrådet nu när det ska fyllas med flyttkartonger och Liam lekte.
Jag hann städa lägenheten, och sen gick vi ut i skogen och plockade lite blåbär. Snacka om familjeliv ;)
Nu sover Lilleman, och jag har precis sett klart filmen.
Senare idag kommer Lena, Per & Maxen hit, då ligger bromsbyten på bilen, matlagning och MeandI-party hos E på tapeten.
Imorgon, är det åter dags för dagis.
Ett skärande mammahjärta.
När jag kom dit satt han så fint och lekte. Idag däremot, blev han dunderledsen när jag gick... Usch, går inte att beskriva hur det skär i mammahjärtat. Jag känner mig som en riktig förrädare när jag går ifrån honom där han står med utsträckta armar, gråtandes och skriker: "mammma!!". Och mamma bara går.....
Idag ville han inte sova på dagis. Så jag gick dit och hämtade honom, och då satt han i knät på en av fröknarna och läste bok och höll precis på att somna. Otur. Jaja, han somnade gott här hemma i sängen iallafall och sover gott än :)
Vad konstigt det känns att bara vara hemma om dagarna när han är på dagis. Man kan inte riktigt ta för sig att göra något, sitter bara och inväntar telefonsamtal därifrån. Nu blir det paus från dagis tills på måndag, då vi gör ett nytt försök.
Idag åkte Linus & Annika hem. Det har varit jättekul att ha dem här några dagar. Linus är en riktigt go kille, som skrattar och är glad för det mesta. Igår fick vi även besök av underbara Maxen med tillhörande moder.
Även han är ett riktigt litet charmtroll som skrattar och är nöjd med livet.
Idag väntar lägenhetsvisning. Ska bli spännande att se vem som kommer och plingar på dörren.
Idag var även nån snubbe från Uppsalahem här och kollade på vårat badrum, som inte är som det bör.
Det blir till att riva upp hela golvet, och jag håller alla tummar och tår för att dom gör det när vi flyttat. Det finns ju en månad tillgodo från att vi flyttar tills uppsägningstiden går ut... och jag vill INTE flytta in i någon reservlägenhet nu när det är så kort tid kvar.
Bakslag!
Inskolningen började bra förra veckan. Förutom tisdagen. Det är något mystiskt med tisdagar har jag nu insett!
Igår var Liam där helt själv, från 9.15-10.45. Gick som en dans! Satt och lekte och hade kul när jag kom.
Idag, började dagen med att han gled nerför en liten lerig slänt precis när vi kommit till dagis. Lära-gå-vagnen som han körde rullade såklart också nerför slänten och träffade honom i ansiktet. Så det började inte bra. Blev skitförbannad och vart arg när jag tog upp honom - han skulle minsann ha den där vagnen ändå! En riktig liten tjurskalle :)
Sen vinkade jag och sa hejdå, gick hem och började fixa med lunchen till mig och syster.
Telefonen ringde, och jag kände på mig att det var från dagis. Jajamänsan. Han låg under ett bord och ingen fick röra eller prata med honom. Och det är ju ingen ovanlighet när Liam är arg eller är på något nytt ställe, då kryper han gärna iväg under ett bord. Liams fröken sa att han verkade trött, låg och vilade på snutten och undrade om jag tyckte att hon skulle försöka ett tag till eller om jag ville komma dit, och eftersom jag inte börjar skolan på måndag tyckte varken hon eller jag att det var någon mening att han skulle stanna kvar och äta där. När han väl blir sådär trött och arg brukar det ta ett bra tag att få honom på andra tankar.
Så, jag skyndade mig iväg och jag vet inte om jag nånsin gått så fort någon gång. Väl där hör jag någon ligga och snyfta, och när han ser mig så blir han så glad! Går inte riktigt att beskriva med ord hur jäkla skönt det kändes när han kröp fram från bordet, upp i mitt knä och kramade om mig och bara skrattade. Jag frågade om han ville gå hem och direkt började han vinka frenetiskt till dom andra. Pekade på dörren.
Väl hemma frågar jag:
-Liam, vill du gå och sova?
Varav Liam svarar:
-JAAAA!! och springer iväg och hämtar nappen och snutten och sen fort in iväg till sovrummet.
Jag kan inte minnas om han någonsin velat gå och sova. Jag är van vid: "nenenene"
Så skönt det känns ändå, att inte behöva stressa med inskolningen. Att inte behöva känna att "på måndag måste det funka, jag ska ju börja plugga då". Nej, det här får ta sin tid. Var sak, har sin tid. Och behöver jag säga, att Liam sover sött i sin säng.
Lena Bodén - min hjälte.
Jag skulle vilja skriva ett långt tacktal till min vapendragare Lena Bodén.
Men jag hittar inte tillräckligt vackra ord.
Du är fantastisk.
Max är fantastisk och din
Per är fantastisk.
Men allra mest fantastisk tror jag att våran vänskap är. Ingen känner mig som du gör.
Vi har otroliga minnen, som bär på många skratt. Vi har upplevt en för oss båda jobbig tid
i våra liv som vi tillsammans tog oss igenom med varandras stöd. Vi har bott tillsammans.
Vi har bråkat. Vi har alltid blivit sams. Det bästa med dig, är att jag aldrig någonsin behöver
vara någon annan än den jag är. Aldrig någonsin. Och jag vet, att du inte heller behöver göra dig till.
Jag är stolt över dig! Stolt över att du finns i mitt liv, stolt över att du skapat en så otroligt söt och charmig
liten Max. Stolt för att du är en så otroligt bra mamma! Och allra stoltast, är jag över att ha dig som vän.
Tack för den här fina dagen, på Maxens dop! Allting var så vackert, och jag kände mig så hedrad över
att stå där tillsammans med er i kyrkan. Jag lovar och svär, att jag tar mitt uppdrag på fullaste allvar.
Vi ska bli ett team jag och Max! Jag ska följa honom på hans resa genom livet, och jag ska ge honom det
vackraste jag har; jag lägger mitt hjärta fyllt av kärlek i hans händer.
Lena & Max
Dop!
Som jag skrev i ett tidigare inlägg känner jag mig otroligt hedrad över uppdraget.
Hoppas solen fortsätter att lysa och vi slipper regnet.
Och att Liam håller sig något så när lugn i kyrkan.
Jag är dock lite smått bitter över att kameran pajat, men
förhoppningsvis tar väl någon annan kort som jag får ta del av.
Ikväll kommer systra hit med Linus. Det ska bli kul!
Hon stannar till torsdag, så vi hinner mysa i flera dagar.
gratis makeup!
http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=31112
Sim & skratt
Skönt! Fast dock lite tråkigt också. Och många segsimmare var det också, kändes som att jag inte fick göra annat än att simma om gamla gubbar hela tiden.
När jag skulle gå och duscha upptäckte jag att nycklarna lyste med sin frånvaro på gummibandet jag hade runt foten.
Vem annars om inte jag? Såklart, är bassängen också djup och jag bottnade inte i någon ände. FAN. Ingen som jobbade där, förutom hon uppe i receptionen och det kändes inte lockande att springa upp i bikini för att be om hjälp. Vad skulle hon göra liksom?
Så, ner i bassängen för att iallafall kolla om jag såg dem nånstans. En vänlig själ lånade ut sina simglasögon och efter att jag äntligen hittat nycklarna dök en ännu vänligare själ ner för att hämta dem. Jag som är både dålig och rädd för att dyka på djupt vatten var djupt tacksam över att slippa traska ut från badhuset endast iförd bikini och handduk.
Nu är jag sådär skönt trött man blir efter att man simmat (och skrattat). Ja, vi får oss många skratt om dagarna av hjärtegrynet här hemma. Talet börjar komma nu, och hej i vilken rasande takt sen! Jag hinner ju inte med! Härmar alla möjliga ord vi säger, och han får till det riktigt bra ibland. Det senaste han lärt sig är att säga "JA". Och han säger det på ett sånt roligt sätt, och vid exakt rätt tillfällen. Vi fick det på film idag också.
-"Liam, vad har du gjort på benen? Har du ritat med en penna?"
-"JA". klart, tydligt, bestämd och likgiltigt.
haha, det måste upplevas.
Idag ringde Lena, och när jag sa att det var Lena i telefon vart han jätteglad och ville ha telefonen. Och han lyssnade, och han flinade. Lyssnade lite till, försökte kolla in i telefonen om hon kunde finnas därnånstans, lyssnade, flinade. Första gången han någonsin visat intresse för att prata i telefon.
Den dränkta katten Bella
Jo visst är det väl härligt med riktiga regn-sudd-dagar! Iallafall om man sitter inne och har det mysigt.
Kan meddela er att jag kom in som en dränkt katt idag efter en timme ute i spöregnet. Men vad gör man väl
inte för de små bustrollen man har?! Det bästa liam vet är vatten. Gissa om han var lycklig där han stod vid stuprännorna och fyllde sina bunkar. Det första han gjorde när han gick ut i regnet var att ta på sig sitt bredaste flin.
Nåväl, det finns inga dåliga väder. Bara dåliga kläder och det var precis vad jag hade, fast jag hade överdragsbrallor och jacka.
Idag har jag också hunnit med att baka bröd. Hoppas verkligen att det är gott, men jag tror det, för det är fillimpa med sirap och det brukar jag gilla! Och i det är det både hasselnötter, solrosfrön, linfrön och pinjenötter.
Regn, biobesök och bebisar.
Det här känns som en riktig mysdag. Kanske man ska göra slag i saken och baka lite bröd idag?
Ibland njuter jag av dagar då regnet bara öser ner. Enda problemet är busfröet här hemma som
inte går att hålla inne en hel dag. Och jag har ännu inga regnkläder. Dom från Ellos såg helt annorlunda ut
än på bilderna, nån jäkla ROSA rand istället för att vara brun/beige/vita som det såg ut på bilden. Dessutom var den jättestor i storleken. Får leta vidare. Nu är ju sommaren snart slut också.
Man kanske borde ut på rean och leta.
Igår var vi på bio och såg sex and the city. Åh vilken underbar film! Nu skulle jag vilja plöja igenom hela boxen från säsong1 och slutligen se filmen igen. Jag har glömt så mycket från serien.
Igår såg jag också den minsta lilla bebis jag någonsin sett. Shit jag kunde aldrig föreställa mig att han skulle vara sådär liten. Han var iallafall gudomligt söt, men åhhhh så liten.
Gudsonen Maxen taxen fick jag också träffa, och han hade blivit så stor att jag blev alldeles chockad. Jises!
Kanske för att jag träffat Lucas alldeles innan.... Glad var maxen iallafall och skrattade och visade sitt charmigaste jag.
Liam sov till 8 imorse, vilken dröm! Han som alltid vaknar 6 numera. Känner mig nästan utvilad.
Idag väntar en tripp till stan, kanske hinner jag simma idag?
Boktips!
Iallafall ni småbarnsföräldrar som känner
er bitterfittiga ibland - eller ofta.
Den är lättläst, rolig och iallafall jag kände igen mig!
1:a,2:a,3:e dagen på inskolning.
Liam har nu påbörjat sin inskolning på sitt nya dagis. Jag tror det kommer att bli toppen det här!
Måndag: vi var där i en timme ungefär, och Liam försvann och lekte med bilar ett bra tag, utan att kolla om vi fanns i närheten.
Tisdag: Gick mindre bra.. Trött som han var, slog han huvudet och ingenting gick som han ville. Han låg mest under ett bord och va grinig.
Onsdag: Liam hade jätteskoj på dagis! Jag var borta i 2 timmar och han grinade inte någonting alls utan bara lekte och hade kul! Känns hur bra som helst med en sådan start...
Fast, nu börjar jag faktiskt få lite dagisångest. Tänker på att han ska ligga på en madrass på golvet och att någon av fröknarna ska söva honom. Känns jättekonstigt och lite ledsamt. Men jag vet ju själv som har jobbat på dagis hur bra det brukar gå. Barnen brukar vara så trötta och somna mer eller mindre direkt. Tur att han har sin snuttekanin och napp som han är så fäst vid. Sen är fröknarna jättegulliga också, så det blir nog inga större problem.
Vi har haft det jättebra i norr, men det var så skönt att komma hem också.
Igår var vi ute och plockade lite hallon jag och Liam i regnet, och nu inväntar jag att han ska vakna så vi kan gå iväg till en lekpark. Tyvärr har ju våran kamera pajat så jag har inga bilder att bjuda på :( :(
Åh vad jag längtar till flytten nu. Vill börja packa redan nu men det känns inte som någon större mening när det är två månader kvar... såg att det redan är 48 intresserade av våran lägenhet och den kom ut igår.
VÄLKOMMEN LUCAS!
I fredags kom Fredriks brorson till världen med kejsarsnitt.
Han vägde 1625gram och var 42cm lång, en riktig liten mirakelkille!
Hans huvud är mindre än Fredriks knutna näve.
